Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärn­spökar

/

Annons

Ungarna har varit sjuka en vecka och som förströelse har vi tittat upprepade gånger på den lysande dvd:n där Laban och hans familj glufsar i sig kokosbollar i parti och minut. Spöket Laban och hans spökfamilj är snälla, traditionella vita lakansspöken. Utseendemässigt sådana som man får på näthinnan när man hör ordet spöke, bara lite mer harmlösa.

Men Labans spöksort är inte den enda, och i Göran Dahlbergs ”Att umgås med spöken” får läsaren stifta bekantskap med spöken på ett radikalt annorlunda vis. Dahlberg närmar sig ämnet och begreppet spöke, utifrån en rad olika infallsvinklar. Alla slags spöken finns här: spökdjur, hjärnspöken, osynliga spegelbilder, vålnader, gengångare, fantomsmärtor och så vidare. Men allra mest handlar det om sådant som kan verka lite spöklikt, sådant man inte kan se eller som är svårt att förklara. All slags märklig frånvaro eller närvaro.

”Att umgås med spöken” är en lek med alla de begrepp och egenskaper som häftas vid och förknippas med fenomenet spöken. Ibland till synes långt ifrån ämnet, som i följande passage:

Långsökt i förstone och såhär blir det förstås lösryckt, men Dahlberg förmår med sina korta stycken hela tiden hålla den röda tråden vid liv: det handlar om det okända, det som man inte kan se med blotta ögat, det som är bortom förväntningar och kunskap. Men det är ingen skräckbok, den som förväntar sig gastkramande spökhistorier får vända sig någon annanstans.

Fast Dahlbergs egen bok är också den rätt spöklik. Det är lite ovisst vad som är på riktigt. Han är generös med namn (Göran Dahlberg dyker själv upp i en av essäerna) och filosofiska vändningar, men några riktigt tydliga referenser eller källhänvisningar får man inte, som annars är brukligt i essäsamlingar. Hans små stycken – mikroessäer kallas de! – kommer i ögonblicksbilder; visar sig, berättar och försvinner igen. Lämnar spår som inte är lätta att följa i (sist i boken listar Dahlberg en rad ”spöken”, teoretiker och andra som hemsökt hans texter).

De korta texterna skapar ett slags essäistikens twitter, och det är en genre som rimligen borde ha svårt att hålla läsarintresset vid liv.

Men Dahlberg gör det med bravur, som om en osynlig hand ledde läsaren in i nya vrår och vinklar av tankens oändliga möjligheter.

Lite spöklikt faktiskt.

 

 

Mer läsning

Annons