Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärnan är det inget fel på

/

Om Per Hagman och Linda Skugge hade fått ett barn tillsammans, hade detta barn skrivit som Henrik Bromander.

Annons

Hans debutroman ”Det händer här” är egentligen ingen debutroman; det är fyra längre texter – i det omöjliga omfångslandet mellan novell och roman – som har fått en, vad det verkar, efterhandskonstruktion som antyder att det finns en koppling mellan de fyra olika berättelserna.

”Det handlar om det ömtåliga, om det ilsket kliande och om livets ensamhet. Det handlar om sexualitet och om att överträda sina egna gränser.”

Det handlar, tror jag, om att en stackars förlagsredaktör desperat har försökt hitta en minsta gemensamma nämnare.

Att det är fyra långnoveller maskerade till en roman, förminskar inte Henrik Bromanders begåvning, inte heller den skrattretande förlagstexten om att ”’Det händer här’ är som skarpt ljus i ögonen”. Bromanders begåvning är bländande nog utan att Ordfront slungar solkatter mot läsaren.

Som mest Linda Skugge är han i den inledande berättelsen, om en ung kvinna som under en olyckligt kär sommar hatar allt och alla, uttryckt i första person singularis med &-tecken och prosamotsvarigheten till parfymen Date.

Även om tonträffen finns där, i fjortisspråket, kan nog läsare skrämmas av att just denna del av boken inleder, och jag själv drog en suck av lättnad när resten av sidorna hämtade mer inspiration hos pappa Hagman.

På dem får vi träffa en mobbad pojke, som på semestern blir bekant med en smågangster och får sin första avsugning. En överklassflicka som under en natt i Central Park minns uppväxten i Göteborgs övre skikt. Och en thaiboxare som inleder ett förhållande med en ”ladyboy”, en man som är på väg att bli kvinna men som alltjämt är i besittning av en penis.

Som sagt, jag har bara vänliga saker att säga om Henrik Bromanders begåvning, men om jag ändå tvingas till att fylla minuskontot, finns det vissa drag av omognad i hans berättelser. Nämligen viljan att visa sig övermogen. (Bromander är född 1982, och har tidigare gjort sig känd som tecknare.) Ansträngningen att visa sig världsvan blir för stor.

Medan Per Hagman numera ägnar sig åt att skriva artiklar om, typ, ostron, kan Henrik Bromander fylla luckan i bokhyllan där unga vuxna med hjärnor letar efter vackert skrivna identifikationspunkter.

Mer läsning

Annons