Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

”Hon är behållning för Hedenvindare”

Att utdela Hedenvindpriset till Ann-Mari Wikander känns rätt och riktigt. Hon arbetar med den lokala dialekten nästan genomgående. När personerna talar gör de det dialektalt, på en nordjämtsk dialekt som man kan känna igen från Hedenvinds böcker.

Annons

Men tiden är en helt annan än hos Hedenvind. Ann-Marie Wikander berättar om människor, främst kvinnor och deras arbete och tiden är inte riktigt Hedenvinds ”gråtid” men inte heller alldeles modern.

Man befinner sig i tjugonde århundradets tidigare decennier. Kvinnors arbete med djur och hus är alltså det centrala, och det tunga: det förekommer ingen mjölkmaskin, ingen Alfa-Lavall, ingen Electrolux – men ”kallkällbäcken” och lien finns nu som i urtiden.

Arbetet, kvinnoarbetet och något i bakgrunden männens slit för mager lön, är det centrala boken igenom, ingen kan fly undan, alla står fast inför det nödvändiga och ofrånkomliga. Klimatet är hårt och man måste samla i ladorna, man får inte trampa ner det gräs som skulle bli vinterfoder.

Men naturligtvis finns det också dramatik och livsbesvär – sånt går som en underström genom texterna; Sigrid och den röda skammen, de är alltså det ”oäkta” barnet, på dialekten ”gökongen”. Ann-Marie Wikander gör inget stort drama av detta faktum, det är som om hon menade att så här var det, förödmjukelsen, nedvärderandet spelas inte upp men det finns hela tiden i boken. Det var ingen menlös idyll trots allt.

Dialekten kan vi Hedenvinds efterkommande känna igen från otaliga stunder med Gustav i berättartagen. Ortsnamnen känns nästan som hämtade ur någon av hans muntliga berättelser. Det har också varit en behållning för sentida Hedenvindare.

Torkel Hedenvind

Ingegärd Borgström Hedenvind

Gunnar Hedenvind

Eva Löfgren (Hedenvind)

Mer läsning

Annons