Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon gjorde konst av tomrummet i en förkrympt kille

/
  • PSYKOLOGISKT SKARP. MJ Hyland har skrivit ett slags ”Brott och straff” där frågan ”varför?” helt överskuggas av frågan ”hur?”.

Patrick Oxtoby har de yttre penseldragen av en människa, men det är som om någon har glömt att fylla i de färger som ska finnas innanför linjerna. Denna någon är inte hans skapare och författaren till romanen, MJ Hyland.

Annons

Hon har lämnat honom så högst medvetet, ett ofärdigt konstverk vars briljans består av tomrummen i hans personlighet.

När han kommer till den lilla kuststaden i södra England är han på flykt. En flykt från sig själv, från de i förtid avslutade universitetsstudierna, på flykt från sin familj och, främst, på flykt från känslan av misslyckande efter att ha blivit dumpad av fästmön, som har använt honom som testdocka för att göra sig redo för den riktiga kärleken.

Han tar in på ett pensionat, som han delar med två andra unga män; alla är de förtrollade av värdinnan, den vackra änkan Bridget.

Patrick Oxtoby kommer på kant med de andra gästerna, hans kantighet och sociala obekvämhet gör honom till en driftkucku. Men ända fram till att han slår ihjäl en av de andra gästerna i sömnen, med ett slag av ett verktyg mot huvudet, finns ingenting som tyder på att Patrick Oxtoby är en mördare.

Inte heller efter mordet, under rättegången och fängelsevistelsen som upptar romanens andra del, finns det ett mördande monster i honom, och han är lika chockerad av sin gärning som alla andra. Han menade ju inte, likt Baloo i ”Djungelboken”, att klappa till honom så hårt.

Samtidigt finns det ingenting förvånande i mordet, för redan från första sidan börjar Hyland att subtrahera den vanliga mänskligheten – hur nu den ser ut – från hans karaktär. Världen och de mekanismer som styr den är för honom främmande, och han är även en gåta för sig själv, inte minst de känslor som tycks pågå inuti honom utan koppling till hans medvetande.

Först i romanens andra del börjar man förstå författarens intentioner. Hon har skrivit ett slags ”Brott och straff”, men en version där alla moraliska spörsmål har kapats, och där frågan ”varför?” har slukats helt av frågan ”hur?”

Texten består till stor del av dialog, vilket tvingar läsaren att själv frammana den vaga värld med 60-talstoner som omger romankaraktärerna. De beskrivande delarna tycks skrivna med ett skarpt ljus som inte ger några skuggor.

Med en karaktär som Patrick Oxtoby i centrum, är det ofrånkomligt att en distans byggs upp till läsaren, men när han dras ner i sitt självskapade mörker växer långsamt en sympati fram för honom, en förståelse om att han satt i sitt eget fängelse av kött och blod långt före det att han sattes bakom galler.

I den senare fångenskapen blir den förra mer uthärdlig: ”Ibland är jag lyckligare härinne än jag var därute. Här har jag ingen press på mig att vara bättre och livet har krympt till en storlek som passar mig.”

Mer läsning

Annons