Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon hann aldrig vinna

/
  • Ett bittert öde. Inger Christensen, ofta nämnd som Nobelpriskandidat,  dog i början av 2009.

Annons

För en del författare blir det till slut en fråga om vad som ska hinna först, Nobelpriset eller döden. Det blev det senare för danska Inger Christensen, som gick bort alldeles i början av året, och många är de som beklagar att Svenska Akademien inte hunnit ge henne priset; en av vår tids mest framstående kvinnliga poeter.

Och visst är det bittert, det blir påtagligt inte minst när Modernista nu gör en satsning på Christensens författarskap genom att ge ut det centraka diktverket ”Det” från 1969, i lyhörd översättning av poeten Marie Silkeberg. Fler titlar är att vänta, såväl romaner som poesi. Det är mycket glädjande.

Vad ska man säga om ett verk som ”Det”?

”Det är det hela i en massa olika

människor

Det är det hela i en massa olikt

Det är det hela i en massa

Det är det hela

Det är det

Det”

Det där är slutorden i samlingen, de allra sista raderna i det avsnitt som Christensen betitlat ”Epilogos”, och som följer efter ”Prologos” och ”Logos” (med sina tre underavdelningar Scenen, Handlingen, Texten vilka i sin tur alla innehåller åtta underrubriker). Det. Detta lilla ord, som till synes bara är en språklig utfyllnad – ett litet hjälpord för att lättare kunna göra de större orden begripliga. Men icke. Ur detta ord skriver Inger Christensen en hel skapelseberättelse, världens ryckiga rörelser och tillblivelse börjar och slutar med: ”det”.

De berättelser som Inger Christensen mejslar fram och utvinner ur ”det” rör sig på flera plan; språkligt textuellt, politiskt sexuellt, naturlyriskt relationellt. Ur detta lilla ord springer allting. Så, vad innebär det – handlar det om språket alltihop? Här mellan pärmarna i Christensens diktsamling och i livet utanför? Finns liv utan språk? I ”Det” sker allt på textnivå, samtidigt som det inte gör det. Det är en av de saker som ger anledning att läsa om, bläddra tillbaka och se med nya ögon.

Det går att läsa ”Det” som en uttömmande sammandrabbning med språkets och textens möjligheter och omöjligheter, men det går också att läsa de delar som handlar om mentalsjukhus som om de handlar om just mentalsjukhus. Allegoriskt eller bokstavligt – välj själv.

Överhuvudtaget inbjuder ”Det” till en rad olika läsarter, och det var längesen jag läste något som var så samtidigt krävande och uppslukande.

Stundtals läser jag för formens skull, för det repetitiva och i varje skiljetecken minutiöst uttänka (all heder åt Marie Silkeberg som måste ha brottats för att ge detta denna fantastiska svenska språkdräkt), stundtals blir jag helt enkelt absorberad av någon enskild tråd i denna intrikata väv. Ibland blir jag tvungen att läsa ytterst långsamt och lägga undan boken ett par dagar, ibland läser jag sida efter sida som i trans.

”Det” är inget lättuggat lässnacks som man trycker i sig för att man ”älskar att läsa böcker”, Christensen kräver långt mer av sin läsare än så. Men någon obegriplig bok är det knappast heller, och accepterar man att litteratur yrkar på en viss ansträngning finns i ”Det” tillräckligt mycket att återvända till under en hel livstid.

Mer läsning

Annons