Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon har det bästa vapnet

/
  • DE ORDLÖSAS SPRÅKRÖR. Mahasweta Devis novellsamling ”Branden i hjärtat” ger en provkarta på den indiska demokratins brister. I novell efter novell skildrar hon helvete efter helvete. Skickligt. Effektivt. Hon vet att det bästa sättet att förmedla grym verklighet är att hålla tillbaka känslorna och ilskan och låta läsaren fylla i luckorna.

Säg indisk litteratur och klichén klibbar. Ni vet, myllrande mustig släktkrönikeberättelse med exotiska väldofter, vidriga stanker och en hysterisk kakofoni av tokroliga och jordnära gestalter, cyniska och fullständigt bisarra figurer.

Annons

Nu stämmer sällan klichén ens för Salman Rushdie, Arundhati Roy, Manil Suri eller Kiran Desai. Likväl är fallet Mahasweta Devi ett – och ett extremt – undantag. Hon är den indiska klichéns absoluta motsats.

Det finns inte tillstymmelse av romantiskt försköning eller sentimental tragikomik i novellsamlingen ”Branden i hjärtat”, med vilken den idag åttiotvååriga författaren introduceras på svenska. Hon är inte mustig. Inte lustig. Mahasweta Devi är något så otidsenligt som en författare driven av moralisk, socialt engagerad mission. Ett ärende.

Som författare, journalist och politisk aktivist har Mahasweta Devi sedan 60-talet gjort sig till språkrör för de ordlösa: Indiens mest bortglömda, förtryckta och förträngda människor – stamfolken. Då talar vi inte om några få, utdöende stammar utan om i runda tal 200 miljoner människor. Många av dessa stamfolk lever i Indiens fattiga, nordöstra hörn, i Bengalen, Mahasweta Devis hemtrakter; hon bor i Kolkata (Calcutta). I hemlandet är hon välkänd och har enligt egen utsago publicerat mellan 100 och 150 böcker på sitt modersmål bengali. ”Branden i hjärtat” har översatts via engelska; det skulle oroa mig om översättaren hette något annat än Jan Stolpe.

De nio novellerna handlar om dessa människor som strängt taget inte befinner sig i utan under samhällets botten. Längst, just längst ned återfinns, som alltid, kvinnorna. Som i berättelsen om Giri. Hon blir bortgift – för åttio rupier och en kvigkalv som fadern tar hand om – med en fattig, dessvärre också lat, hopplös, ganjarökande man som av fattigdomen drivs till cynismens avgrund.

Utan Giris vetskap gifter maken bort deras tolvåriga dotter – en ogift flicka är ”faderns egendom” – med en total främling från grannstaten Bihar. Pris? Fyrahundra rupies. För dottern innebär giftermålet något betydligt värre än för modern: dottern blir såld till prostitution.

Novellerna är inga uppdiktade fantasier utan bygger genomgående på verkliga människors verkliga erfarenheter, vilket framgår både av Birgitta Wallins fylliga introduktion och bokens efterföljande samtal mellan Mahasweta Devi och litteraturteoretikern Spivak. Likväl är kvinnorna, eller flickorna, i novellerna inte (enbart) offer. Det vill säga Mahasweta Devi skildrar dem med respekt, rentav återhållen beundran. Giri visar sig till slut vara en överraskande stark kvinna.

”Branden i hjärtat” ger en provkarta på den indiska demokratins brister. Rent ut sagt: brott. Som det vedervärdiga skuldslaveriet; man tror att det finns två och en halv miljon skuldslavar bara i Indien. Eländet till trots, det kräver sin författare att göra det omänskligt obegripliga till något mer än bara socialt engagerad litteratur. Något, mycket mer har Mahasweta Devi.

Lågmält, närmast lakoniskt och osentimentalt skildrar hon i novell efter novell helvete efter helvete. Det brutala kastsystemet, korruptionen, kvinnoförtrycket. Hon gör det så skickligt. Effektivt. Hon vet att det bästa, kanske enda sättet att förmedla grym verklighet är att hålla tillbaka känslorna och ilskan, och låta läsaren fylla i luckorna. Så gör Mahasweta Devi litteraturen till ett vapen.

Mer läsning

Annons