Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon har skrivit på samma dikt i 33 år

/
  • aldrig klar. Gloria Gervits monumentala långdikt kommer ständigt ut i nya versioner. Den är ett ovanligt ambitiöst sätt att med litteraturens hjälp visa att livet är en förhandlingsbar storslagenhet.

Arbetet påbörjades 1976. Tre år senare publicerades den första versionen av den första delen –”Shacharit”. Sedan dess har mexikanska författaren Gloria Gervitz lagt till, arbetat om och gett ut den monumentala långdikten ”Migrationer”, ständigt i nya versioner.

Annons

När den nu får svensk språkdräkt i ett samarbete mellan översättarna Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson, är det åter en ny framställning som inte är densamma som när den senast publicerades.

Det är fascinerande med denna arbetsmetod, att arbeta med en och samma diktsvit år efter år. Som läsare kan man nästan bli om inte provocerad, så åtminstone rätt hårt prövad av att tvingas ge upp tanken på att det som en gång skrevs i texten alltid ska stå däri.

Men efterhand blir denna rörlighet hos texten omvänt en tröst – som ett ovanligt ambitiöst sätt att med litteraturens hjälp visa att livet inte är hugget i sten, utan en förhandlingsbar storslagenhet.

Diktens rörlighet omfattar inte bara det yttre planet, som titeln anger handlar ”Migrationer”om rörelse och förflyttning i flera bemärkelser. Kroppsligt, rumsligt, tidsligt. Gervitz skriver migrationerna i lager på lager, röster talar i munnen på varandra från skilda kontinenter och ur olika epoker. Det är möjligt att dra i en tråd och få fram ett slags berättelse, drar man i nästa får man förmodligen en annan.

Den mest uppenbara borde vara den som har självbiografisk grund och som handlar om hur såväl Gervitz morfar som hennes farföräldrar emigrerade från Östeuropa till Mexico under tidigt 1900-tal. Den transatlantiska migrationen, som också innebar judendomens rörelse in i katolicismen, är viktig som utgångspunkt för förståelsen av Gervitz diktning. (Här ska påpekas att översättarnas lika intressanta som informativa efterord spelar stor roll, inte så mycket för själva läsupplevelsen som för förståelsen av förutsättningarna för tillkomst(erna) av ”Migrationer”.)

Som ett slags frontgestalt, eller ännu hellre som diktens nav, finns Gloria Gervitz mormor – hon som gifte sig med den europeiska emigranten, konverterade till judendom men behöll många katolska seder. I denna mormorsgestalt möts det förflutna och framtiden, det judiska och det katolska, det mexikanska och det europeiska, det kroppsliga och det andliga, det faktiska minnet och den fria fantasin.

Mormodern är diktens jag, du och hon – i ett. Det är en möjlig läsart: en annan kan förstås vara att placera det tydliga jaget hos Gervitz själv eller att helt bortse från biografiska aspekter. Men ytterst är nog den påtagliga symbiosen mellan jag, du och hon ett slags berättelse om alla kvinnor –från Ariadne i den grekiska mytologin, via kvinnan i 2000-talets Mexico City och vidare in i en framtid om vilken vi inte har någon kunskap.

”Migrationer” är en dikt om minne och glömska, och hur dessa verkar i tid och rum. Fotografier är ett återkommande motiv, diktjaget minns klänningar och frisyrer på foton, men de autentiska minnesbilderna glider över till att bli bara bilder, drömda bilder, fantasier. Här skapar Gloria Gervitz en fascinerande analogi mellan fotografi och fantasi. På samma sätt är åldrandet, kroppens rörelse i tiden, viktigt. Diktjaget gör med minnets och föreställningsförmågans hjälp, en resa in i den gamla kroppen. Den sista delen är betitlad ”September”, det blir höst i ”Migrationer”– det är en tidsangivelse och en benämning på ålderdomen i ett. Diktens första del heter ”Shacharit”, som betyder morgonbön.

Gloria Gervitz skriver så jagets (som i det här avseendets måste ses som ett uteslutande kvinnligt sådant, männen är perifera i detta lyriska universum) sökande efter identitet från morgonbönens invasioner av grönska till senhöstens konstaterande:

”jag har inte fler liv

än detta

som lever mig”

”Migrationer”ges ut med det spanska originalet längst bak, det är värt att notera såväl för den spanskspråkiga läsaren som för att spanskan ger en annan känsla för Gervitz dikt. Utan att vara ens i närheten av att förstå allt, läser jag bitar högt för mig själv på det språk som dikten är skriven på och på något sätt ger det en djupare förståelse för dikten som helhet.

De svenska översättarna beskriver Gervitz som en intuitiv poet, och själv vittnar hon i brev till desamma om hur dikten kommit till henne i sin egen takt och hur skrivandet gett sig av sig självt. Det är också så intuitivt man måste läsa ”Migrationer”, låta sig överraskas och sköljas med. I 33 år har Gloria Gervitz skrivit på en och samma diktsvit – den håller för att läsas under minst lika lång tid.

Mer läsning

Annons