Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon kom från Gimo till Sigtunas snobbskola

/
  • Skola som fostrat kungar. Carl Gustaf tar studenten vid Sigtunas Humanistiska Läroverk.
  • Skicklig debutant. Agnes Hellström från Gimo skildrar internatskolevärldens dubbelmoral med något mer nyanserad penna än Jan Guillou använde i ”Ondskan”.

Chic lit om Gimo, det låter lika omöjligt som ett folklustspel om Guantánamobasen. Men faktum är att Agnes Hellströms (uppväxt i Gimo) debutroman ”Ränderna går aldrig ur” lyckas med bedriften att skriva just litteratur för unga kvinnor genom att ta avstamp i Gimo.

Annons

Glamfaktorn höjs dock av att Gimo, för huvudpersonen Elin, snart byts mot Sigtunaskolans Humanistiska Läroverk, internatskolan som har fostrat kungen.

Därmed skriver Agnes Hellström in sig i en genre som har kallats ”akademisk porr”, ett frossande i skoluniformer och utegångsförbud som piffat upp så skilda verk som ”Harry Potter” och ”Den hemliga historien”. Tankarna går främst till Curtis Sittenfelds ”I en klass för sig”, med samma vilsna tonårstjej som trevar sig fram i en elitistisk miljö.

Vad man direkt kan konstatera är att Agnes Hellström inte gör för den svenska snobbskolan vad Jan Guillou gjorde med ”Ondskan”. Hennes porträtt av Sigtuna internatskolas dubbelmoral är inte vackert, men inte heller pennalistiskt blåslaget som Guillous.

Huvudpersonen Elin må ha växt upp i Gimo, men rötterna finns hos överklassen, som föräldrarna har revolterat mot. Hennes förfäder grundade skolan, och att börja där blir ett slags försoning med släkten.

Men det är en smärtsam transfusion när det röda och blå blodet ska beblandas, och många episoder skildrar hur Elin verbalt fightas med skolans nyliberala fläskkotlettsfrisyrer om politik. Konflikten blir tydligast när hennes barndomsvän Benham möter överklassen. Hans familj kördes ut ur Gimo av rasismen, och inte heller hos hennes nya vänner passar han in.

Bäst är att Hellström varken tar parti för sossarna i Gimo eller moderaterna på internatskolan. De läxas upp lika mycket, och främst för båda gruppernas förakt mot det avvikande, det inskränkta tänkandet.

Medialt är det den autentiska internatinblicken som är uppseendeväckande, men på ett lokalt plan kan man konstatera att inte heller Gimo skriver in sig smickrande i litteraturhistorien. Svinen på Sigtuna är åtminstone på väg någonstans, medan Gimo-borna är förlorarna i vägdammet efter Porschen.

”De sitter fast i sina liv, stackarna. Hälften har struntat i att ens gå gymnasiet och jobbar på Konsum eller Sandvik. Andra hälften går visserligen i gymnasiet, men har samma kepsar och hockeytröjor som i högstadiet.”

Även om lågkonjunkturen, glädjande nog, har sugit ut en del av överklassvurmen i media, finns ändå tillräcklig kittelpotential här för att Agnes Hellström ska kunna göra sig ett namn. Hon är tillräckligt nyanserad för att våga visa sig på Sigtuna igen.

Om hon vågar återvända till Gimo är en annan fråga.

Mer läsning

Annons