Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon kryddar med tång och kaprifol

/
  • Skriver vackert. Ellen Mattson skänker detaljerna omsorg. Hon har hämtat inspiration ur sin egen släkthistoria till sin nya roman ”Glädjestranden”.

Ellen Mattson har snabbt hamnat på kritikernas tio i topp-lista med ”Glädjestranden”, ett i god mening traditionellt romanbygge om barn och vuxna på en kustgård i Bohuslän.

Annons

I Ellen Mattsons författarskap märks tydligt arvet efter Emilie Flygare-Carlén och Selma Lagerlöf. Omsorgen om detaljer ger trovärdighet såväl åt personteckningen som i beskrivningen av vardagslivet: Utdikning och skörd, köksarbete, sömnad, skeppsbygge och festfirande.Väderleken, årstiderna och arbetet ger berättelsen en växlande puls, men sysslorna finns där bara för att ge de agerande en scen, där deras personligheter kan skava mot varandra och visa fram skilda drömmar och farhågor. Som hos Victoria Benedictsson blir fördelningen av arbetsuppgifterna en konflikt som sätter könsroller och klassfrågor i gungning, särskilt när en stursk tonårsflicka och en styvfar är oense om tagen.

I centrum står Tora, föräldralös sedan pappa sjökaptenen förlist och efter att mamman, omgift med gårdens fattige men ambitiöse förvaltare, dött i barnsäng. Som tonåring skickas hon bort till en prästgård för att uppfostras till kvinna och lära sig en ståndsmässig husmors uppgifter.

Styvfadern Frank är hennes grovhuggna motpol och medtävlare om makten på arrendegården, som 1694 testamenterades till en stiftelse för att upprätta en skola åt bohuslänska (då norska) ungdomar. Hvitfeldtska skolan i Göteborg kom till på Margareta Hvitfeldts initiativ. Hennes egendom Ekornetången hade efter donationen brukats av samma familj, och närmast efter Toras föräldrar borde Toras morbror Arvid stå i tur. Romanens ämne har hämtats ur Ellen Mattsons släkthistoria.

Frank sitter till synes ohjälpligt fast i rollen som uppkomling och styvfar, men växer både synligt och i hemlighet. Den tredje huvudpersonen Arvid var ännu en pojke då hans syster dog. Han förblev Toras trygghet och förtrogne, men ville inte bli kustbonde. På många sätt blir han första huvudperson, genom att i förundran betraktas av naturkrafterna Tora och Frank. De värnar båda om den modlösa pojken, som helst kastar sina redskap och vandrar längs djurstigar med sin hund.

Vad är glädjestranden i denna ganska sorgliga berättelse om att fylld av motstridiga känslor söka sin plats? Är det platsen där flickan fått gåvor av pappa: Karameller från Göteborg, en jacka från Bristol, en leksak från Sankt Petersburg? Platsen där skeppens vitlysande stomme kläs för att bli en trygg famn och ge sin ägare gott anseende? Eller är det den stinkande, mörka jordkojan där en spelman sitter och vänder hit och dit på fyra toner och stampar takten?

Är glädjestranden friden på andra sidan om livets brusande hav, målet som svartrocken predikar om, trots att han själv absolut föredrar ljudet av klamp och skrik framför en sömn utan slut och utan plågor.

Kanske är glädjestranden platsen där lilldrängen Isak blir sedd och får lära sig både båtbygge och bokstäver.

”Glädjestranden” är allt som allt en fantastiskt rik och vacker roman kryddad av tång och kaprifol. n

Mer läsning

Annons