Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Horace får slutordet från bokmässan 2009

Han har lämnat posten som Svenska Akademiens ständige sekreterare efter tio år, och det är inte utan att han verkar tycka att det är lite skönt.

Annons

Horace Engdahl har blivit en mer avslappnad person sedan stafettpinnen placerades i Peter Englunds hand, så har det åtminstone framstått i intervjuer och framträdanden.

Det är också intrycket när han på bokmässan framträdde i ett samtal med Göteborgs kulturchef Björn Sandmark om sin nyutkomna bok, essäsamlingen ”Ärret efter drömmen”. Ja, med avslappnad menar jag förstås inte att Engdahl förvandlats till någon Göran Greider-typ: han envisas till exempel med att kalla sig skriftställare – ett epitet som känns som att det legat i malpåse sedan anno dazumal.

Men ändå. Horace Engdahl är en oförbätterlig intellektuell, och vi har inte så många sådana i Sverige, åtminstone inte av den kalibern som tål offentlighetens ljus. Karln har ju blivit Horace med svenska folket, och utgör numera en ovanligt lyckad fusion av knastertorr intellektualism och ledig folklighet. Han skojar lite med och vinkar till hustrun Ebba Witt-Brattström, som är en av de cirka trehundra som kommit för att höra vad han har att säga.

Engdahl talar sig varm för essän som en viktig litterär genre, och avslöjar att han aldrig drömt om att få skriva den stora Romanen. Han har alltid varit, och tycks förbli, en essäkille. Och som sådan har man måhända inte mycket att hämta i Sverige, här är essäns status obeskrivligt låg. Engdahl exemplifierar och jämför med Frankrike, Tyskland, Ryssland – länder där det är en tung genre.

Fast Horace Engdahl verkar rätt nöjd ändå, trots essäns marginalisering och trots att hans dröm gått i spillror. Jo, så är det. Horace Engdahl (och det gäng som tillsammans med honom utgjorde den så kallade Kris-gruppen för några decennier sedan) trodde en gång att det skulle vara möjligt att leva och verka i sann, romantisk anda i Sverige. Oantastlig intellektualism, oantastlig strävan mot det sublima.

Nu känner han sig föranledd att ge upp drömmen om skönheten och den fullständigt besjälade världen. Romantiken kommer inte att komma tillbaka. Drömmen borta, men ärret finns kvar. Som i bokens titel.

Drömmerierna verkar dock vara fundamentet i Engdahls persona. Han förklarar hur mänskligheten kan delas in två kategorier – de som ägnar sig åt rodd och de som seglar.

Där de förra tror på regelbunden ansträngning, att utdelningen är avhängig hur mycket man själv pytsar in, sitter seglarna och väntar på vind: turen kan komma, eller så kan den utebli.

Horace Engdahl avslutar diskussionen:

– Jag är inte någon bra roddmänniska!

Mer läsning

Annons