Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hos Kempe är det mesta bara dött

Titeln på Mats Kempes nya roman är ”Tiden angrips först, resten är oviss väntan”. Förstår ni innebörden? Jaså inte, i så fall kan jag trösta med att jag som just läst boken inte förstår den heller. Det låter som ett innehållsdigert påstående, fast själva innehållet är omöjligt att lista ut.

Annons

Sådan är tyvärr också själva romanen. Ja, kanske inte direkt gåtfull men så slingrande oprecist berättad, att man inte förrän framåt slutet börjar kunna räkna ut vad som är huvudsak och vad som är bisak, och i vilket förhållande de olika egennamnen i texten står till varandra.

Det handlar om ett par generationer i en familj, där man har det svårt med glädjen i livet. Alla tycks tolka allt misstänksamt, tillkrånglat och räddhågat. Imaginära svårigheter tornar ideligen upp sig mellan människorna, allt medan den ornitologiskt kunnige författaren ideligen registrerar vilka fåglar som för tillfället råkar pipa i buskarna.

Det skärper till sig för de oglada familjemedlemmarna, när en av de vuxna sönerna drabbas av cancer. Kanske kan de börja närma sig varandra mer öppet utan alla förbehåll och utan all livs- och dödsskräck. Och kanske finns det ändå i botten av den här irriterande romanen en historia, som verkligen varit värd att berättas på ett sätt som gjort den rättvisa. Ett sätt som Mats Kempe inte lyckats finna. n

Mer läsning

Annons