Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humorgeni tråkar ut oss

/
  • Scen ur TV-serien Pang i Bygget /

Annons

John Cleese är ett geni.

Eller kanske snarare var.

Från slutet av 1969 till 1974 var han en av medlemmarna i Monty Pythons Flygande Cirkus som slog världen med häpnad med sin anarkistiska och vilda humor där attacker mot kyrkan och uppblåsta myndighetspersoner ofta var utgångspunkten.

Det konstigaste och nya var att sketcherna saknade en avslutande poäng. En löpartävling för inkontinenta eller personer som saknar lokalsinne behöver ingen punchline. Det är den galna utgångspunkten som är poängen.

Många har slagits av likheten mellan Beatles och Monty Python. De revolutionerade musiken respektive humorn. Kollektivets kreativitet var mer nyskapande än individerna var för sig. De kom från Englands tillknäppta klassamhälle och förlöstes av 1960-talets allt-var-tillåtet-att testa-miljö som kom i kölvattnet av efterkrigstidens högkonjunktur.

Vem som var den största begåvningen i Beatles eller Monty Python går nog inte att nagla fast.

Det är gruppens sammansättning av människor som skapat magiken.

John Cleese har nyligen besökt Sverige i samband med att hans biografi ”Men hur som helst…” (”So Anyway…”) släppts. Han var med i tv-programmet "Skavlan" för att marknadsföra boken och ställde upp på massor av intervjuer. Då och då kunde den genialiske Cleese skymta fram, men oftare såg man en gnällig gubbe som tycker det var bättre förr. Världen är galen så det finns inget att skämta om längre, tycks han mena. En tid när alla murar är rivna och normer upplösta är svår att hantera för den forne normbrytaren John Cleese.

Biografin försöker förklara hur Cleese blev den han blev. Hur han som ensambarn formades av sina överbeskyddande föräldrar som klemade bort honom och gjorde honom till en feg och konflikträdd ja-sägare. Mamman var en superneurotisk kvinna som alltid kände stark oro eller snarare panik inför alla katastrofer som väntade. Verkligheten var ett kosmos av ”vidsträckt, gränslös försåtsminerad mark.” Att hon står som modell för Basil Fawlty i Fawlty Towers är uppenbart. I biografin får vi också reda på vem som är förebild för den förbindlige Manuel.

Pappan beundrade förfiningen och koderna i den brittiska överklassen. John fick tidigt lära sig att en gentleman aldrig blev förvånad, alltid rörde sig långsamt och att självbehärskning var en ädel konst. Den hämmande uppväxten förädlades på privatskolor. När John Cleese för första gången blev förälskad trodde han att han var allvarligt sjuk. Familjen flyttade ständigt och enligt John Cleese finns det forskning som visar att människor som ständigt flyttar och byter miljö blir mer kreativa.

Jag skrattar högt åt biografins många roliga anekdoter och kan både höra och se John Cleese fram mig. Läsaren bjuds på mer eller mindre trovärdiga förklaringar till hur John Cleese blev en av humorhistoriens största stjärnor och hur Monty Python-gänget formerades.

Men i långa stycken är biografin en ofokuserad och pladdrig berättelse som slutar när Monty Python är på väg att slå igenom. Långa sjok om utbildningen som skulle göra honom till jurist. Många fullt utskrivna sketcher. Det roliga är ju själva framförandet. Vem han träffade när och var, och hur fantastiskt allt var in those days – ärligt talat är det rätt trist att läsa.

Visst är det intressant få reda på tv-stjärnan David Frosts stora betydelse för John Cleese och Monte Pythons tillblivelse. Eller hur legendariska humorprogrammet "The Goon Show" på BBC med Peter Sellers inspirerade, men det blir väl mycket namedropping av brittiska producenter och begåvade komiker för att hålla intresset vid liv.

John Cleese skriver själv med penna och suddgummi och känner uppenbarligen ett tvång att vara putslustig när han skriver. Det blir ofta bara fånigt.

John Cleese beskriver sin självbiografi som en inte alltför seriös biografi. På den punkten har han helt rätt.

Bokens anskrämliga omslag och den fantasilösa titeln är i sig varningssignaler.

Hur som helst har han och Monty Python skrivit in sig i humorhistorien vid sidan av bröderna Marx, Helan och Halvan och Charlie Chaplin för att nu nämna några.

En hänsynslös redaktör eller kanske en annan skribent hade behövts för att göra John Cleese rättvisa.

Mer läsning

Annons