Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur progressiva är vi egentligen?

/
  • Alice Petrén skriver om attentatet mot Charlie Hebdo och om den franska nationalistiska utvecklingen, som på många sätt påminner om vår egen.
  • Alice Petrén

Annons

Precis när Alice Petrén skrivit färdigt den här boken, om nationell stolthet och nationalism i Frankrike, går två män, svartklädda, maskerade och tungt beväpnade, in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion, skadar elva och dödar tolv. De förklarar sig tillhöra Al-Qaida. Alice Petrén är en snabbfotad journalist, utrikeskorrespondent på Sveriges Radio, och van att anpassa sig efter nyhetsläget. Hon är naturligtvis där, utanför redaktionsbyggnaden, och rapporterar om händelseutvecklingen. Och hon inser att det här måste vara med i hennes bok, så hon skriver ett extra kapitel och placerar det i inledningen.

"Bröderna är kända av säkerhetspolisen", skriver hon om förövarna. "De är barn till algeriska invandrare, men blev tidigt föräldralösa och växte upp på fosterhem. De har gång efter annan figurerat i fel umgängeskretsar. Bilden av dem är två män på drift, lättledda och utan inre kompass – inte ens en stark muslimsk kompass".

Mönstret känns igen från de olika reportage jag läst i år om unga män från Europa eller USA som reser för att bli IS-krigare eller strida med salafistiska grupper i Syrien. Deras religiositet tycks inte särskilt stark eller väl förankrad i deras identitet. Däremot tycks de vilja bort från sig själva, på ett eller annat sätt. Det är lätt att förstå att dragningskraften från våldsamma salafistiska grupper blir stark tobak för den typen av människor. Den erbjuder dem i ett slag något de saknat: en mening med livet, och en mening med döden.

Det här handlar alltså om Frankrike, landet som i och med revolutionen 1789 bland annat påbörjade en sekularisering av samhället som fortsatt in i våra dagar. Vi lever fortfarande i skuggan av den. I Sverige, mer än i Frankrike, berömmer vi oss ofta av vår sekularism och anser det vara ett tecken på särskild kulturell förfining. Det ger oss en ställning särskilt högt på någon sorts halvtänkt modern utvecklingsstege. Vi misstror religion. Särskilt misstror vi, och misstänkliggör, islam. Ingen vill kanske erkänna det, men det hör ihop med den här tankemodellen. Vi vill så gärna se oss som progressiva att vi förklätt själva vår tröga konservatism till progressivitet.

Det gör oss också blinda för andra förklaringar än religiösa till den utveckling vi befinner oss mitt inne i. Men det finns fler kontexter än religion här.

Alice Petrén visar att Frankrike varit minst lika duktiga som Sverige på att hålla isär folk och folk i byggda miljöer, till exempel. En stor del av landets elit har växt upp i samma välmående Parisförort och gått i samma skola (ENA). Samtidigt är fransmännen snåla med medborgarskap och verkligt inflytande till dem som bor i förorter som Clichy-sous-Bois, långt ut på linjerna, om det ens finns allmänna kommunikationer dit. Där går utanförskapet i arv, och likgiltigheten hos de väletablerade tycks konstant.

När kravaller utbröt här svarade högerpolitikern Nicolas Sarkozy med att man borde spola bort slöddret i förorten med högtryckstvättar. Front National, som förespråkar nollinvandring, går starkt framåt, polerar sin framtoning och ses bland fransmännen som allt mer rumsrena. Starkast är de i orter där det råder hög arbetslöshet. Det är inte utan att det påminner om Sverige.

Däremot har vi ingen direkt motsvarighet till Nicolas Sarkozy, som har drivit linjen att Frankrike ska kunna välja sina invandrare.

Alice Petrén rör sig hemtamt bland den franska eliten, och bemödar sig också om att ta sig till Clichy-sous-Bois och motsvarande ställen för att prata med unga knarklangares unga mammor. Ibland hade hon tjänat på att stå kvar lite längre på samma ställe och fördjupa sig i en fråga. Hon anför på inte mindre än tre olika ställen ett citat av islamologen Gilles Kepel, att en pågående kamp inom islam kommer att avgöras – inte i New York, inte i Riyad, till exempel – utan i Europas förorter. Men ingenstans säger hon något om hur, eller varför. I stället är det en rikedom av en rastlös radiokorrespondents nedslag vi möter, i ett Frankrike som ofta brottas med samma typ av frågor som oss själva.

Mer läsning

Annons