Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur ska Gävle klara av Svenhammed?

/
  • SVENHAMMEDS OLIKA ANSIKTEN. Svenhammed i ungdomsromanen ”Svenhammeds journaler” har många sidor – kaxig ena sekunden, skör den andra. På fredag har Folkteatern Gävleborg premiär på pjäsen som baseras på romanen.

Annons

Folkteatern Gävleborg följer teatertrenden och för populära romaner till scenen. Men det glömde teaterchefen Michael Cocke själv bort.

När jag härförleden bytte några ord med honom, berättade han att han hade läst vår artikel om teaterns romantrend och tänkt: Varför ta till romaner när det finns så många bra pjäser? Sekunden efteråt insåg han att Folkteaterns två vårpremiärer båda baseras på böcker: ”Sin ensamma kropp” av Elsie Johansson och ”Svenhammeds journaler” av Zulmir Becevic.

Jag tar det som en föraning om att ungdomsromanen ”Svenhammeds journaler” har glidit in friktionsfritt i sin nya form, så självklart att regissören till och med har glömt bort ursprunget.

För i ännu högre grad än ”Sin ensamma kropp” berättas Zulmir Becevics roman med en distinkt röst, och att föra över tonen till scenen utan att tappa känslan kan inte vara det lättaste.

Men jag förstår lockelsen att göra en teaterkaraktär av Svenhammed Muhammed. Hans ”journaler” – dagböcker är för mesar – berättar roligt, ironiskt skarpt och stundtals faktiskt rörande om att växa upp i förorten med invandrade föräldrar och ett uppfuckat namn (en mix av faderns och dennes favoritsekreterare på Soc).

Svenhammed är kolahård på ytan men marshmallowmjuk på insidan, han trånar efter den ”svenska” villaprinsessan Emilia, umgås med sina kompisar Chino och Miell samtidigt som han försöker undvika sin störiga familj i största möjliga mån. Han har också ett komplicerat förhållande till svenskheten. Innan vi får kliva in i hans liv måste vi acceptera vissa regler, som ”jag är född i Sverige, men jag är inte svensk”, ”jag bor i Sverige, men jag lever inte i Sverige, ”jag kan aldrig bli svensk” och ”jag skulle förmodligen aldrig vilja bli svensk”.

Varje stor del av hans liv får en egen journal: Vännerna, familjen, förorten där han bor, kärleken till Emilia, skolan …

Zulmir Becevics roman är så ihärdigt underhållande, eldad av Svenhammeds attitydstinna formuleringsglädje, att det är lätt att missa djupen. Främst är det en komplicerad bild av svenskhet som växer fram, där Svenhammed är fångad i en limbo av misslyckad integration där han inte känner samhörighet med sin släkt men samtidigt inte accepteras i det svenska samhället.

Integrationsvinkeln smyger sig på bakifrån, kanske för att Svenhammed är för mycket en riktig människa än en kliché i integrationsdebatten.

”Svenhammeds journaler” stannar heller inte bara vid etniciteten. Lika mycket är det klassamhället som knuffar ut Svenhammed i kylan, där motorvägen skiljer Svenhammed och hans kompisar (som också inkluderar ”pursvenskar”, som Expressen-krönikören Ulf Nilson skulle säga) i höghusen från villastadens ungdomar.

Men det som verkligen gör boken till något mer än en underhållande debattartikel, är att klass och etnicitet bara är en eftersmak i texten, som mest av allt handlar om att vara tonåring i Sverige just nu, oavsett hudfärg eller plats på samhällsstegen.

Folkteatern har visat fingertoppskänsla i val av material. Återstår att se hur de har förvaltat den fina texten på fredag när ”Svenhammeds journaler” har premiär.

Mer läsning

Annons