Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I kladdigaste laget

/

Annons

Den här recensionen borde förstås ha stått i tidningen sista söndagen i maj.

Eller, nja, förresten. Som uppvaktning är ”Till mamma på mors dag” nog inte det mor önskar sig. Vem vill höra talas om att man är avskydd och besynnerlig?

Romanen handlar om relationer som varit svåra och blivit än svårare med åren när dottern är en vuxen som ska förhålla sig till en mor som känts som en främling. En förälder som måhända svikit, tittat bort, aldrig haft tid. Som måhända trots allt gjort sitt bästa.

Mamma är lik sin mamma, sjöng Siw Malmqvist i en frejdig schlager på 1960-talet. Bokens Reseda fruktar detta. ”Min mamma var en kvinna jag ofta föraktat”, konstaterar hon.

Reseda är städerskans dotter som gjort karriär och blivit ekonomichef. Men efter mammans död, i hennes efterlämnade, bjäfsbelamrade lägenhet, förmår Reseda inte städa bort sin bakgrund. Hon blir som ett viljelöst barn igen.

I en parallell berättelse går psykologen Elisabeth in i väggen. Hon förväntas ta hand om sin mamma som försvunnit i alzheimersdimman utan att lämna några förklaringar efter sig. Irritationen växer också rent fysiskt som en kliande ärrvävnad på Elisabeths kropp.

”Min mors och min kamp är evig”, tänker psykologen Elisabeth. Hon ser mödrar och döttrar ”som en oändlig, alltför trång halskedja av oklippta navelsträngar”.

Elisabeth och Reseda. Medelålders, gnisslande kvinnor med ouppklarade förhållanden till sina mödrar. Elisabeth har valt att bryta kedjan genom att inte skaffa egna barn.

Författaren Doris Dahlin gör en närgången fallbeskrivning där läsaren följer två människors kamp under planlösa självterapeutiska sessioner. Romanens struktur är tyvärr motsvarande kaotisk; kvinnornas skilda klasstillhörighet är exempelvis en av flera trådar som lämnas hängande.

För Dahlin tycks kvinnors klagan vara tillräcklig sammanhållning. Hon söker det allmängiltiga i en kladdig mor-dotter-väv av biologiskt ursprung. Det blir onödigt mycket Rigmor Robert för mig.

Men Doris Dahlin berör faktiskt i förlängningen något avslöjande. Om samhällets syn på kvinnor som inte är tonårsunga längre. Sanningen är nämligen att läsare som inte känner igen sig i Elisabeths och Resedas situation förmodligen uppfattar dem som fasligt gnälliga. Varför? Som om deras problem inte var lika mycket värda som andras.

Jag har inte läst författarens tidigare böcker; ”Till mamma på mors dag” är hennes fjärde. Kanske hade den självbiografiska romanen ”Skammens boning” (2007) kunnat förklara en del, och påverkat mina åsikter.

Mer läsning

Annons