Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I skuggan av berget

/
  • BYGDEROMAN. Anna Jörgensdotter är noga med inte bara den inre utan också den yttre miljön, och det här är rimligen en roman, som bara måste läsas av alla med intresse för Kungsberget, Järbo och Sandviken. Och det är ju några stycken.

”Bergets döttrar” heter Anna Jörgensdotters nya stora roman, och den titeln kan ge associationer till gammal svensk folktro om bergtagna unga flickor. Men det leder fel. Här handlar det om tre systrar, som växer upp i skuggan av det av alla gästrikar välkända berg, som bär det stolta namnet Kungsberget.

Annons

Visserligen når högsta toppen knappt ens så högt som landskapet Härjedalens lägsta punkt, men i låglänta trakter är det en dominant, och flickornas bror Edvin blir en pionjär, som på slutet av trettiotalet röjer upp den första skidbacken där.

Romanen, som täcker tidsrymden 1938 till 1958 är dock allt annat än en framgångssaga om gott entreprenörskap. Inget i livet går något vidare för de här syskonen från familjen på Kungsbergets sluttning. Värst går det för den enda riktigt levnadsglada systern Karin, som dör ung i barnsäng. För de andra två hopar sig frustrationerna och de brustna drömmarna.

Mor i familjen är en allt annat än positiv natur, och att snipigheten och negativismen gått i arv hos hennes dotter Sofia blir alltmer uppenbart. Här har Anna Jörgensdotter med nästan obehaglig precision tecknat en typ av människa, som vi nog alla känner igen, men som vi inte uppskattar att konfronteras med i levande livet. Och gud hjälpe den som råkar vara nära släkt med henne.

Nu är hennes make Arvid inte så rolig heller. De lever i ett djupt kärlekslöst äktenskap, och Sofia håller sig till hemmet och till vad hon stadfäst som rätt och riktigt. Att Arvid allt som oftast befinner sig hos en älskarinna, tycker hon bara är skönt, så slipper hon honom och han henne. Men de har två barn!

Den tredje systern Emilia vill något annat men vet inte vad utan flyr i stället. Som barn tar hon sin cykel och drar planlöst iväg, när hon inte vet vad hon ska ta sig till, och som vuxen hamnar hon i kärlekstörstande illusioner.

Även hon gifter sig utan kärlek men med en betydligt hyggligare själ.

Kärlek försöker hon i stället få från den moderlösa flicka, som Karin dog ifrån, och som Emilia får fostra. Men hon gör det med sin egen kärlekslängtan i fokus och i lika naiv som grov oförståelse för hur man beter sig mot en ung flicka, som håller på att bli vuxen.

Runt de här systrarna förgrenar sig ett rikt persongalleri, släktingar, vänner och bekanta, som författaren omsorgsfullt tecknar, det vimlar av levande människor i Bergets döttrar. Inte minst fångar hon mycket fint de oerhört begränsade vyer och perspektiv man oftast hade på den här tiden.

I början är hembyn världens absoluta centrum, medan Järbo innebär ett stort kliv ut i vida världen. Sedan vidgas vyerna, när båda systrarna flyttar ända till Sandviken, där senare delen av romanen utspelas. Stora världen, som Gävle, avtecknar sig knappt ens som ett töcken i fjärran. Och så var det runt om i Sverige ända tills välfärden, bilismen och tv:n började bryta mark i slutet av femtiotalet. Det är nog rätt svårt för yngre generationer att föreställa sig. Dit hör författaren, men hon fångar ändå den här instängdheten mycket fint.

Förutom en familjeroman skulle man också kunna kalla ”Bergets döttrar” för en bygderoman, om det inte låter så förklenande. Anna Jörgensdotter är noga med inte bara den inre utan också den yttre miljön, och det här är rimligen en roman, som bara måste läsas av alla med intresse för Kungsberget, Järbo och Sandviken. Och det är ju några stycken.

”Bergets döttrar” är en ofta ordrik men även i andra avseenden rik roman, som man snabbt blir alltmer engagerad i. Ska jag ändå invända mot något är det brodern Edvins dramatiska död på slutet. Den är inte riktigt välintegrerad i romanens övriga struktur utan leder mest till en förvånad huvudskakning hos mig som läsare.

Mer läsning

Annons