Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Individualismen åker Porsche från det kollektiva tåget

/
  • Vart är vi på väg?   ”Illa far landet” och essäsamlingen ”Minneshärbärget” (bild från bokomslaget) ges ut på svenska,                                       som ett politiskt testamentet från Tony Judt, ansedd som en av världens främsta vänsterintellektuella, som avled nyligen i ALS.

Om jag låg vaken om nätterna, långa mörka timmar, förlamad från halsen och neråt, är socialdemokratins framtid kanske inte det första som jag skulle fördriva tanketiden med.

Annons

Men så är jag inte heller en så extraordinär människa som historikern Tony Judt, som nyligen avled i sjukdomen ALS, vars politiska testamente ”Illa far landet” samt essäbok ”Minneshärbärget” nu föreligger för svensk utgivning.

Omständigheterna som ”Illa far landet” har skrivits under går inte att bortse ifrån, dikterad som den är av en döende man. Tony Judt var under största delen av sin karriär en relativt okänd historiker, som fann sin röst, och en roll som en av världens ledande vänsterintellektuella, med essäer i bland annat New York Review of Books.

”Något är fullständigt fel med vårt sätt att leva i dag”, inleder han denna vidräkning med hela den moderna världen, och ilskan glöder under den intellektuellt sansade prosan.

I Judts version av världen har det sociala kontraktet rostat samman, individualismen har åkt Porsche ifrån det kollektiva tåget och samhället har splittrats till grindstäder där vi lever i rädsla för varandra. ”Att bo i en rad inhägnade bostadsområden med huvudsyftet att utestänga andra människor (mindre lyckligt lottade än vi själva) och begränsa våra förmåner till oss själva och våra familjer är tidens sjukdomstecken och det största hotet mot hälsan i vår demokrati.”

När vi i Sverige talar om socialdemokratins kris, talar vi ändå om landets alltjämt största parti, medan den internationella socialdemokrati som Judt försöker elchocka till liv är ännu mer illa ute. I hans hemland USA är ordet ”socialism” en konversationsstoppare, ett skällsord att dränka sin meningsmotståndare med. Sverige framhålls, trots Sahlins mediegatlopp, som en av socialdemokratins sista bastioner.

Inledningsvis ger författaren en historisk tillbakablick, med stöd av Keynes i ryggen och flera snäsningar mot Reagan och Thatcher, härförarna i kampen mot socialismen med österrikiska högerintellektuella (Hayek med flera) som arkitekter.

Historiken har en mer objektiv prägel, medan skildringen i presens mer närmar sig pamfletten. Högerns privatiseringsvurm pulveriseras: ”I motsats till vad ekonomisk teori och populära myter säger är privatiseringen ineffektiv”. Den drivs mer av ideologi än förnuft, menar Judt, och använder järnvägen som paradexempel, en tågkärlek som återkommer i ”Minneshärbärget”.

Även socialdemokratins handfallenhet inför globaliseringen kritiseras, där högerns verklighetsbild av globaliseringen som en alternativlös naturkraft har blivit paradigm (”Vi bör vara på vakt mot sådana påståenden”).

”Illa far landet” är också en förebråelse till en socialdemokrati som skäms för vad den har åstadkommit, även om högern i efterhand har anammat alla dess populära reformer. ”Liberals are such pussys”, som den politiska komikern Bill Maher skulle säga.

Boken har kritiserats för att inte ta med de politiska motståndarnas bästa argument, vilket är en rimlig synpunkt, likaså att Judt tonar ner 70-talets ekonomiska kris och dess roll för den politiska utvecklingen.

Essäboken ”Minneshärbärget”, med hågkomster från ett skiftande liv, är en bättre skriven bok, och läses med fördel som en fördjupning till den politiska pamfletten, en illustration av ”den värld som vi har förlorat”.

Kanske hade det nostalgiska skimret från efterkrigstidens England – som framstår lite som Tolkiens Fylke – varit mer störande om texten inte lästs med författaren fången i sin kropp i åtanke. Vem kan missunna honom en smula nostalgi?

Även om ”Illa far landet” är en intressant bok, väl värd att läsa, är jag skeptisk till om socialdemokratins karta framåt finns här, samma känsla som jag fick av att läsa Göran Greiders senaste kurragömmalek i det försvunna folkhemmet.

Tony Judt har skrivit boken som en uppmuntran till de ungdomar som ”försöker uttrycka sina invändningar mot vår livsstil”. En av dessa röster, utan risk att förledas av disig nostalgi, har nog större möjlighet än grånande björnar som Greider och Judt att hitta vägen framåt.

Den världen är för alltid borta, men det behöver inte betyda att den pjäs som spelas nu pågår för evigt.

Mer läsning

Annons