Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen ny "Djurfarmen"

/

Annons

Djur som flyr eller kämpar för att få ett bättre liv är ett klassiskt tema. Det typiska är att de både tänker och talar som vi. Genren passar barn bra men redan under antiken blev den också älskad av vuxna.

Sydkoreanskan Sun-Mi Hwangs "Hönan som drömde om att flyga" är en sådan bok. Den handlar om Knopp som aldrig fått ruva sina ägg och lever instängd i en bur.

Författaren släpper alltså in en människa i en värphönas huvud och låter henne upptäcka världen. Hon kan samtala obehindrat med de andra djuren och förstå vad den girige bonden säger.

Svårigheten ligger förstås i att bibehålla så mycket av hönan att det hela verkar trovärdigt och roande. Men Knopp blir mer människa än fågel, tycker jag; vi möter alltså snarare en person som försöker leva som en höna än en höna som råkar kunna tala.

Författaren berör bara undantagsvis det problemet. Knopp vet vad det innebär att dö men förstår inte innebörden av att hon ska bli utgallrad (det hör hon människorna säga). Hon somnar med ett leende på näbben. Och hon meddelar förtjust att ”bladen lade blommor igen!” Sådana kopplingar hade jag gärna sett mera av.

Knopp lyckas alltså smita från sin bur, ut till djuren på gården. Precis som i människornas värld är de noga rangordnade och Knopp hamnar i botten, under hunden och gräsanden. Hon får bo en natt i ladan, blir mobbad och utkörd och i fortsättningen reder hon sina egna nattläger och börjar leva i större frihet än bondens andra djur.

Hennes eviga fiende är vesslan, han är orsak till mycket ont och de flesta konflikterna i berättelsen. Ständigt denna vessla, tänker läsaren till slut. Men kan vesslor verkligen avliva höns och gräsänder? Nätet talar bara om att de tar småfåglar och på djurkartorna finns inga vesslor i Asien.

Höns sägs ju vara virriga och det är möjligen den saken författaren tar fasta på när hon gör vår hjältinna tämligen yr i knoppen och nästan oförmögen att fullfölja en tanke. Men jag tycker egentligen inte att den där virrigheten verkad noga planerad och inkomponerad.

Knopp kan inte själv värpa längre men hittar ett ägg som hon börjar ruva. Ägget ger upphov till en gräsand. Knopp själv förstår mycket litet av det som händer henne men för läsaren är det ingen konst att lägga ihop två och två. Det är en komplikation för därmed blir det mesta ändå förutsägbart.

Hönan som drömde om att flyga lanseras inte som en barnbok men det är ändå i den genren man hamnar, tycker jag. Och det är väl okey. Men så ser jag att någonstans i ett träd på framsidans bild står det faktiskt ”roman”.

Det dussin teckningar av Nomico som illustrerar bokens samtliga kapitel är med sina spröda och naivistiska linjer både läckra och dekorativa.

Romanen har lanserats rätt hårt. Jag trodde att den kanske var i släkt med Djurfarmen men här finns bara ansatser till politisk kritik. Då liknar den mera ett ”eventyr” av H C Andersen. Och egentligen är väl berättelsen en parafras på den fula ankungen, men här är ungen en and, inte en svan.

Andersen hade ju en fenomenal balans. Trots att hans berättelser var så känslosamma blev de aldrig sentimentala. Men där hamnar Hwang lite för ofta.

Mer läsning

Annons