Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte bara för träskallar

/

Annons

Titeln på boken känns torr som fnöske, men om man orkar tränga in mellan de tunga pärmarna så finner man flera spännade berättelser om pappers- och massabruken, från i går till i dag.

Christian Valeur har gjort ett hästarbete när det gäller research. Han har lusläst protokollen från bolagens styrelsemöten och även fått tillgång till fackföreningarnas interna dokument. Av detta har han lyckats väva ihop läsvärda redogörelser för hur massa- och pappersindustrin i Gästrikland och Hälsingland växte fram i slutet av 1800-talet och hur flera av bruken sedan lades ned.

För den som vill fördjupa sig i massaprocesser och kokarteknik är Christian Valeurs praktverk något av en guldgruva. Likaså om man vill ha reda på exakta årtal för investeringar i de olika fabrikerna och när olika disponenter och vd:ar tillträdde och avgick.

I dag finns bara ett fåtal kvar och i Gästrikland är Korsnäs snart det enda pappers- och massabruket.

Christian Valeur ger varje bruk ett eget kapitel.

Ett av dem handlar om sulfitfabriken i Gästrike-Hammarby, som för hundra år sedan var Sveriges största och modernaste.

Pappersmakaren Victor Folin hade byggt fabriken och på kuppen blivit Gästriklands rikaste man. Men när Folin lämnat över till Kopparfors med Stora Kopparberg och Wallenberg som huvudägare hamnade fabriken snart i strykklass, menar Valeur.

Kopparfors såg framtiden i Norrsundet medan Hammarbyfabriken sågs som styvbarnet eller den fattige kusinen från landet. Hammarbyfabriken gick stundtals med stora förluster och skulle läggas ned men levde ändå vidare till 1982 då en stor del av utrustningen flyttade till Norrsundet.

Fabriken i Norrsundet var en period en av de allra lönsammaste i Sverige. Men fabriken hängdes också på 1980-talet ut som en av landets största miljöbovar.

Christian Valeurs redogörelser sträcker sig från de stora sammanhangen till detaljerna, från kokarteknik till ekonomi, miljöfarliga utsläpp och fackliga strider.

Vräkningarna i Mackmyra får sitt eget kapitel. Valeur berättar om hur Mackmyraarbetarna organiserade sig, inte för att protestera mot låga löner, utan framförallt mot befälens brutalitet.

Här nämns också Arbetarbladet som agiterade för att arbetarna skulle gå med i fackföreningen. Disponenten Steffansson hotar med ”rensning” bland arbetarna om Arbetarbladet fortsätter med sina ”lögnaktiga artiklar”. Resultatet av konflikten blev att arbetare vräktes men facket segrade och Svenska arbetsgivarföreningen erkände arbetarnas rätt att organisera sig.

Valeur berör också det sena 1900-talets turer på Korsnäs i Gävle, då Pappers-3:ans ordförande Lennart Wiberg manövrerades ut av den då stridbare före detta kommunisten Åke Lamm. Den senare kom sedan att beskriva ägaren Jan Stenbeck som ”klok kapitalist”.

Ett av de viktigaste skälen till att massafabrikerna byggdes var att sågverkspatronerna ville få avsättning för sågverksavfallet och klenvirket som lämnats kvar ute i skogarna.

Men även om Korsnäs flyttat sågverket från Dalarna till Bomhus, i en av världens största industriflyttningar, så var det inte alls självklart att massafabriken skulle ligga där. Gysinge och Mackmyra var aktuella innan ägarna till sist bestämde sig för Karskär i Bomhus, berättar Valeur i boken som, om inte annat, är intressant för alla som har anknytning till fabrikerna i vårt område. n

 

Christian Valeur

 

 

Papper och massa i Hälsingland och Gästrikland – från handpappersbruk till processindustri.

 

 

(Skogsindustrierna)

 

Mer läsning

Annons