Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte bra, Bodström

Thomas Bodström var den unga och engagerade advokaten som blev en ettrig justitieminister – och ganska snart efter tillträdet började tala om hårdare tag mot kriminella (säkerhetsfängelse och sådant).

Annons

Han skrev också raskt en bok om sina första hundra dagar i maktens inre cirkel. Jag minns den som belåten och lite pratig.

Bodström har senare kommit ut som energisk oppositionspolitiker. Tyvärr har hans egen politiska ministerpraktik minskat hans trovärdighet i en del frågor kring lag och ordning. Men den politiska karriären ligger förmodligen huvudsakligen framför honom.

I dag kommer han ut med en spänningsroman. Den heter ”Rymmaren” och handlar om ett mord på Österåkersanstalten och vad det har för konsekvenser på den mördades kusin som också sitter i fängelse, på polis, åklagare, advokater, fängelsechefen, kriminalvårdschefen och justitieministern. Alla har de egna intressen i denna sak och alla tänker bara på vilka följder mordet kan tänkas få för just dem.

Intresset ljuger inte, sägs det. Men att ha det som bärande idé i en grovt tillyxad spänningsroman visar sig fungera dåligt. Man får liksom aldrig upp intresset för dess många huvudpersoner, inte ens för den engagerade unge advokaten (författarens alter ego?) som också han tappar sin kompass på vägen.

De personer som befinner sig i maktens korridorer, politiker och verkschefer, beskrivs här som huvudsakligen fixerade vid en enda sak: ”media”. Hur ska deras göranden eller icke-göranden tolkas i medierna? Hur har de kommit ut i medierna eller hur ska de tackla dem?

Medielåsningen är total. Eftersom författaren är politiker börjar man som läsare genast undra om detta är en spegel av verkligheten. I så fall står det rätt illa till i politiken, vill jag hävda.

Över huvud taget är det svårt att veta vad som är fakta respektive fiction i boken som rör sig nära verkligheten men har påhittade figuranter. Så till exempel har den ganska osympatiska, borgerliga justitieministern Gerd Lundin, som misslyckas med det mesta och särskilt med ”media”, få likheter med Beatrice Ask, efter vad jag kan se. Men man vet ju inte hur författaren Bodström har tänkt och boken är så lite gestaltad att den frågan (hur har han tänkt?) dyker upp ideligen.

Problemet med ”Rymmaren” är nämligen språket. Bodström är sannerligen inte ensam i i den här genren om att skriva dåligt. Men här blir det extra tydligt eftersom intrigen är rätt komplicerad med många persontrådar att dra i. Den här författaren kan inte gestalta. Dialogen är lite stolpig och ibland genomskinligt undervisande.

Däremot kan Bodström de miljöer han skildrar. Allt från advokatbyrån till regeringssammanträden. Där är han i och för sig trovärdig, men alldeles färg- och doftlös.

Så – skomakare, bliv vid din politikerläst! 

 

Mer läsning

Annons