Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte ens Ekman överträffar Ekman

/
  • Ekman experimenterar. I ”Mordets praktik” släpper författaren in andras romankaraktärer och uppfinner en litterär stalker!

Annons

Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan? Den frågan brottades doktor Glas med, i Hjalmar Söderbergs roman med samma namn från 1905.

Har man rätt att döda en annan människa bara för att man kan? Det skulle kunna vara den fråga som sysselsätter läkaren Pontus Revinge, men det gör den inte. Han dödar för att han kan, det gör han, men den insikten hinner inte ikapp honom förrän långt, långt senare. Innan dess finns en torr saklighet kring det skedda som knappast försätter honom i några moraliska grubblerier.

Revinge är huvudperson i Kerstin Ekmans nya roman ”Mordets praktik”, en stramt återhållen volym som skildrar ett Stockholm vid tiden för förra sekelskiftet. Söderbergs roman ”Doktor Glas” liksom författaren själv står i centrum för Ekmans skildring, som är ett slags dialog med Söderbergs verk eller, om man hellre vill det, en redovisning för hur en möjlig konsekvens av Tyko Glas dilemma skulle kunna se ut.

Pontus Revinge är jaget som berättar historien, växelvis genom sina digra anteckningar och i eftertankens kranka blekhet många år senare. Han är besatt av doktor Glas – och anser sig dessutom vara förlagan till Söderbergs figur. Revinge och Söderberg stöter ihop via en gemensam bekant, och senare ska Söderberg komma att fråga Revinge om praktiska detaljer kring det mord hans romankaraktär ska komma att utföra.

För Revinge får mötet med Söderberg enorma konsekvenser. För det första blir han besatt av Hjalmar Söderbergs person (han är med moderna termer något av en stalker), för det andra gör hans noggranna research på ämnet giftmord honom själv till mördare. Han inspirerar till karaktären doktor Glas, och blir sedan en verklighetens Glas själv – fast i en mindre reflekterande och barmhärtig form. Doktor Glas tyckte sig ju ha ett gott syfte när han tog pastor Gregorius av daga. Det har inte Pontus Revinge när han låter sin arbetsgivare Johannes Skade svälja kaliumcyanidpillret. Han har inget syfte alls. Han har bara möjligheten.

Pontus Revinge lever Hjalmar Söderbergs roman – något som skrämmer Söderberg ordentligt. När Revinge söker upp honom för att visa hur han beställt substanserna från olika apotek, tillverkat pillren och förpackat dem i en behändig liten ask blir författaren skräckslagen.

Revinge förväxlar litteratur med liv. Leken med gränsdragningarna mellan litteratur (konst) och liv är regel snarare än undantag i Kerstin Ekmans författarskap. Det kanske tydligaste exemplet är den viktiga men lite mer svårtillgängliga ”Gör mig levande igen” (1996) som lånade karaktärer och tematik från Eyvind Johnsons Krilon-svit.

I ”Mordets praktik” har Ekman vridit på allt ytterligare ett varv och inte bara släppt in andra författares fiktiva karaktärer utan också Söderberg själv som litterär figur. Det är skickligt utfört och närmast en naturlig konsekvens av att Ekman ständigt återkommit till Söderberg genom åren.

I sin essä ”Rätten att häda” (1994) beskriver Ekman Söderberg som ”oförbätterligt intellektuell” och vill lyfta fram honom och inte Strindberg som modernismens stora namn. ”Jag håller på en annan tradition: Söderbergs. Och framförallt: jag påstår att den finns. Hans hållning mot tidens totalitära hot var entydig och orubblig.”

Söderberg tillhör alltså en tradition i vilkens fotspår Ekman gärna går. Att göra det så explicit som att låna författaren, hans karaktärer, hans bärande idéer och till dels också hans språk (Revinge har Söderberg som litterär förebild och skriver följaktligen stundtals i samma tonart) är förstås ett vanskligt företag.

Inte många andra än Kerstin Ekman skulle kunna göra det med hedern i behåll. Men hon gör det. Förstås.

Ekman har i flera intervjuer inför utgivningen av ”Mordets praktik” sagt att ”Doktor Glas” är en känslobok snarare än en tankebok, att Glas avskyr Gregorius från första stund. Att det är det som får honom att handla. Pontus Revinge styrs också av sina känslor, som med några få undantag tycks vara vämjelse och/eller förakt. (Det är i princip bara Söderberg och Skades unga styvdotter Frida som inte ses på med Revinges illa dolda äckel.)

Men romanen, Ekmans skapelse, är intellektuell, vill jag påstå. Den är ett medvetet experiment både med tidigare litteratur och med gränsen mellan fiktion och verklighet. Den är en minutiöst noggrant utförd studie av eviga frågor om skuld och vem som har rätt att döda och när.

Ekman tvingar oss bort från den enkla (förhastade?) slutsatsen att det visst är rätt att döda om man gör det av hjälpsamhet och barmhärtighet. Hon visar oss hur det också kan gå, hon visar oss Pontus Revinge – en tragisk figur som får fel maktmedel i sina händer. Revinge har förstås också han sin historia som gör honom mer begriplig – har vi inte alla det? – men det är sällan jag fattat så lite tycke för en huvudkaraktär i en roman av Kerstin Ekman.

Kanhända beror det just på detta att han är idé mer än han är människa – Revinge fyller sin funktion mer än någon annan gjort i Ekmans litterära landskap. Jag har svårt att bestämma mig för om det är till romanens nackdel eller om det bara gör den mer helgjuten.

”Mordets praktik” är Ekmans första roman efter trilogin Vargskinnet, som fullbordades med ”Skraplotter” 2003. Vargskinnet var, är och förblir ett fulländat episkt mästerverk. Att Ekman skulle göra något fundamentalt annorlunda efter det var att vänta. Men ändå. Det är ingen lätt sak att vara nästkommande roman efter Vargskinnet. Inte ens om det blir en så fantastisk pärla som ”Mordets praktik”. Inte ens om det är Kerstin Ekman som håller i pennan.

Mer läsning

Annons