Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte läsa bara rispa

När Embla är i femtonårsåldern förändras hon plötsligt, hon blir undanglidande, klär sig konstigt, sitter framför datorn hela nätterna om hon inte är ute och drar med bästisen Tora.

Annons

 Inget är längre sig likt på Lingonstigen 114 i det trygga bostadsområdet, och när mamman Susanne dessutom inser att hennes dotter skär sig själv rämnar allt.

Det är ur Susannes perspektiv berättelsen om den trasiga Embla skrivs, en skildring av en mors bottenlösa, men något handlingsförlamade, kärlek till sin dotter.

Unga tjejer som skär sig är ett brännande ämne, för debatt och för konkreta åtgärder. Definitivt också för skönlitteratur. Men även om både Susanne och Embla och de saker de brottas med bitvis känns angelägna, är det inte alltid Fagerbergs roman gör det.

Kanske är det i språket det brister; ”Lingonstigen 114” är en enkelt framställd historia, litterärt sett inte så intressant. Tyvärr spiller det också över lite på det viktiga innehållet. Ändå är Fagerbergs bok, efter en riktigt trög start, något av en bladvändare. Förströelselitteratur av det sorgligare slaget, som då och då utmanar läsaren och väcker viktiga frågor.

Där finns bland annat något oerhört irriterande med Susannes beteende, bakom hennes bemötande av dotterns problem ligger stundtals väldigt märkliga psykologiska mekanismer. Som exempelvis att hon hotar Embla med att kontakta skolsköterskan om hon upptäcker att hon skurit sig igen. Du får en chans. Händer det här igen ringer jag skolsköterskan direkt.

Hur fungerar det när en mamma upptäcker att hennes barn mår dåligt och gör sig illa och svarar på det genom att skrämma upp henne med skolsköterskan? Kanske är det så bakvänt vuxna reagerar på sådant här. Så mycket sorgligare i sådana fall.

 Therese Eriksson

Mer läsning

Annons