Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte så imponerad

/
  • Magisk realism. Illustration från bokomslaget till den brittiska utgåvan av ”Tigern i Galina”.
  • STJÄRNSKOTT. Serbisk-amerikanska författaren Téa Obreht debuterar.

Liksom musik med panflöjter bör undvikas, ska man helst hålla sig borta från litteratur med dansande björnar.

Annons

Nu finns det ingenting som på ytan skvallrar om dansande björnar, däremot var jag av omslaget förberedd på att en förrymd tiger skulle förekomma i Téa Obrehts debutroman.

Den unga debutanten, blott 25 år, kastar en barnsligt storögd blick tillbaka mot det Balkan som hon som barn lämnade. För serbisk-amerikanska Téa Obreht är Balkan en magisk plats där realismen sipprar in i sprickorna, en verklig motsvarighet till Tolkiens Midgård i utkanten av Europa där sagan ännu skimrar.

I romanens nutid, i ruinerna av det krigshärjade forna Jugoslavien, dör Natalias älskade morfar. Hon börjar undersöka varför han under sina sista dagar i livet lämnade sitt hem, och minns allt som hon fick berättat för sig som barn, om den ”dödslöse mannen” som spådde i kaffesump och inte kunde dö och om tigern som förrymd från ett zoo strök runt den lilla by där morfadern växte upp. Nutidens grå tidsskikt snurras kring ett förflutet med mustiga skrönor och människor som gränsar till att vara sagovarelser. Obrehts ungdomliga ambition försöker klämma in hela Balkans historia i romanen, inte sällan i form av metaforer hämtade ur hennes mytiska landskap – en tiger som gnager på sina egna ben blir en bild av ett land som i inbördeskriget äter på sitt eget folk.

Ni kanske anar en aversion mot denna Balkan-version av magisk realism, och ni läser i så fall rätt, men paradoxalt nog är det skrönorna som jag läser med störst nöje. De har åtminstone en färgsprakande kvalitet som står ut, till skillnad från den bleka romangestalten Natalia. I synnerhet dras jag till historien om den dödslöse mannen som har straffats med evigt liv, och som morfadern stöter på upprepade gånger under sitt värv som läkare. Varhelst döden är förestående finns den dödslöse mannen där med sin kaffekopp. Mindre intressant är berättelsen om tigerns fru, som i morfaderns lilla barndomsby matar den förrymda tigern och drar på sig de inskränkta bybornas onda ögon.

Téa Obreht har utsetts till en av den yngre litteraturens mest intressanta röster av tidskriften The New Yorker, och ”Tigern i Galina” fick 2011 års Orange prize for fiction. Jag kan förstå om läsare trötta på anemiskakademisk fiktion– romaner om hur det är att skriva romaner och ligga med folk som också skriver romaner – förförs av Obrehts Balkan. Om jag ska avsluta med att säga någonting vänligt om ”Tigern i Galina”, är det just att jag uppskattar en ung författare som ser upp från sin egen navel. Téa Obreht visar att hon är begåvad inom författandets hantverk, men det som hon har att berätta intresserar inte mig.

Mer läsning

Annons