Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte så roligt

/

Hans Carstensens nya, ”Stand-up psycho”, lanseras som en bok för ”unga vuxna”.

Annons

Det är en ganska otacksam fålla att hamna i, för man kan verkligen fråga sig varför det behövs ett mellanting mellan ungdomsböcker och vuxenlitteratur? (Eller, för all del, om sådana indelningar alls är relevanta.)

Vad är det en 17-åring vill läsa som han eller hon inte kan hitta i den skönlitteratur som vi slentrianmässigt kallar för vuxenböcker? Böcker för unga vuxna, blir oftast regelrätta ungdomsböcker där persongalleriet nått en lite högre ålder än vanligt.

Så är det med ”Stand-up psycho” också. Kajsa Andersson, storväxt adopterad 17-åring, har blivit namnet på allas läppar i stand up-Sverige. Hon ska till och med turnera tillsammans med Magnus Betnér. Efter ett i förtid avbrutet framträdande på Å-krogen i Gävle, försvinner hon under mystiska omständigheter.

Hennes hängivna vapendragare och komikerkompanjon Musse bestämmer sig för att ta upp jakten på sin försvunna kompis. Via ett antal förvecklingar leder sökandet efter Kajsa honom till en kvinnlig barnläkare med tvivelaktiga metoder.

får vi följa hans letande varvat med hans bekymmer med alkoholiserade och kriminella pappan och med inblickar i den svenska stå upp-scenen.

Carstensen har packat den drygt 200-sidiga romanen till brädden full med olika trådar att nysta i. Han kunde gott ha lugnat sig lite, och låtit ett färre antal teman bära hans berättelse. Överlastandet gör att trovärdigheten på sina håll sjunker, som i fallet med fejkläkaren som kidnappar Kajsa. Försöket till seriös kritik av skojare inom vården faller på sitt eget orealistiska grepp.

med ”Stand-up psycho” finns först och främst i inblicken i Gävles – och Sveriges! – stå upp-liv och alla geografiska markörer som Carstensen namedroppar till höger och vänster.

Även om det stundtals känns övertydligt för den som känner platsen, är det kul att läsa om Å-krogen och Boulognerskogen, Villastan och Strömsbro. (Men någon Pressbyrån har vi inte i Skutskär!)

Och förstås: den klassiska love-storyn, med obesvarad kärlek till tuff brud från lite klumpig och mindre lyckad kille, som får sin happy ending. Det är lika oemotståndligt som obligatoriskt i alla ungdomsböcker.

däremot, har jag svårt att förstå mig på. Varje kapitel inleds med ett skämt ur Kajsas stå upp-repertoar. Det blir 29 stycken. Jag skrattar inte åt ett enda. Varför är det inte roligt? Ska Kajsa inte föreställa vara en stjärna – eller är det bara jag som inte är mottaglig?

Mer läsning

Annons