Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ja! Skicklig!

Vad kan väl vara svårare än att skriva dikt?
Det ska vara att skriva om dikt. Att försöka förstå dikten och göra den åskådlig för en tredje part?

Annons

Det finns också ett avgörande problem. I samma sekund som man försöker att förstå dikten naglar man också fast den i världen och gör den enklare än vad den egentligen skall vara.

Jag kommer att tänka på detta problem när jag nu försöker skriva om Bengt Söderhälls debutdiktsamling ”Speglingar i den långa sjön”. Det är en komplicerad samling. Låt mig få förklara varför. Den närmar sig hela tiden det ytterst mänskliga. Det som är våra gränser för förståelse. Kärlek. Kropp. Tid.

Lukas Moodysson sade en gång i en intervju att det banala är det basala, och det verkar vara en poetik som också Söderhäll använder sig av. Det gör också dikterna tydliga, vilket gör att man gärna snubblar på den skenbara enkelheten.

Nu debuterar alltså Bengt Söderhäll med en ytterligt fyllig diktsamling som rör sig från det privata och enskilda mot det allmänna.

Det finns ett starkt och reflekterande jag i dikterna, ett jag som återger och återskapar världen:

”Någon ror en båt över sjöns spegel/en kajak klyver havsvikens vågor/en hand simmar över huden/huden bär en hand/över ryggens glesa skog/in i myrmarkernas doftrike”

Allt som oftast skriver Söderhäll en sympatisk och allmänhumanistisk dikt och det brukar dessvärre vara ett problem; att dikten stannar till vid en slags yttre gest om exempelvis solidaritet.

Det är möjligt att det bakom just det här diktprojektet vilar en rad av mer osynliga dikter, texter som skrivits för byrålådan och mindre sammanhang, för det märkliga är att Söderhäll nu stiger fram som en tekniskt skicklig debutant.

Lyssna på följande rader som inleder samlingen:

”Du ringar in världen med dina ord/större blir den med dina ord”

Ja. Det är inte utan att jag med spänning inväntar nästa steg i Söderhälls diktprojekt.

Mer läsning

Annons