Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jerusalem – så snopet!

/

Annons

Runt Medelhavet finns flera städer som på grund av sin ålder, sitt anseende och sitt symbolvärde förtjänar att kallas eviga, städer som Rom, Istanbul, Aten, Alexandria. Den evigaste av dem alla är Jerusalem, säte inte bara för tre religioner utan också för myter, fornminnen och flera av historiens stora hjältar och skurkar. Om denna stad har den brittiska historikern Simon Sebag Montefiore skrivit boken ”Jerusalem: Biografin”¸ som sträcker sig från en halvmytisk forntid fram till i dag.

Titeln är anspråksfull och förväntningarna på en så tjock bok (700 sidor förutom noter och kartor) om en så spännande stad höga.

Tyvärr faller de platt redan i de första kapitlen och förvandlas sedan gradvis från besvikelse via irritation till leda.

Sebag Montefiores stora problem är hans oförmåga att ge en djupare analys. Redan från början är historien om Jerusalem värd debatt. Enligt judisk tradition byggdes här ett tempel av kung Salomo på 900-talet före Kristus. Templet, som är centralt i judisk tro, förstördes av babylonierna på 500-talet och återuppbyggdes senare. Inga arkeologiska spår av det ursprungliga templet har dock hittats och de skriftliga uppgifterna om det härrör från tiden efter att det var förstört. Därför hade en presentation av argument för och emot dess existens varit värdefull. Har det funnits eller är det bara ett påhitt för att stärka prästerskapets ställning?

Sebag Montefiore ger sig inte in i sådana spörsmål, utan förutsätter att historierna är sanna.

Kanske beror det på att han inte vågar utmana hävdvunna uppfattningar, men problemet är förmodligen ett annat. Genom hela boken väntar läsaren på förklaring, djup, analys. Det man får är snaskiga ögonblicksbilder av massakrer under romare, araber, korsfarare med flera och framför allt mängder med illasinnat skvaller om de härskare och krigare som verkat i området.

Alla de kända namnen är med: Herodes den store, Saladin, Lawrence av Arabien och alla andra. Om de flesta har författaren något elakt att säga och han är påfallande intresserad av avvikelser från sexuell norm, det må vara homosexualitet, sadomasochism eller allmän omättlighet. I bästa fall är det som att läsa Alf Henriksson om Alf Henriksson hade saknat humor, i de värsta partierna bara geggigt och trist.

Denna fixering vid enstaka händelser och individer med moraliserande överton är det sämsta tänkbara sättet att skriva historia, men jag tror faktiskt inte att det speglar Sebag Montefiores historiesyn. Troligare är att han helt enkelt är för okunnig om det ämne han behandlar. Han har inte haft tid (eller lust) att sätta sig in i de strukturer och processer som format Jerusalems historia och blir därför hänvisad till en ytlig person- och händelsehistoria. Därifrån är steget till att dela ut domar över huvudpersonernas vandel inte långt.

Ska jag säga något positivt om boken är det att beskrivningarna av Jerusalems alla fornminnen, som Klippdomen och al-Aqsamoskén, är väl utförda och faktiskt väcker lusten att besöka staden. De uppväger dock inte på långa vägar bokens sämre sidor.

Synd på en så bra idé.

Henrik Ågren

Mer läsning

Annons