Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Judiskt flyktingöde från inskränkt Sverige

/
  • Pedagogisk. Annica Thor gör det lätt för läsaren att identifiera sig med flyktingarnas desperation.

Hur Sverige tog emot eller avvisade flyktingar före och under andra världskriget har länge diskuterats flitigt.

Annons

Den allmänna meningen torde vara att flyktingmottagningen präglades av ogenerös restriktivitet, främlingsfientlighet och undfallenhet inför nazistiska påtryckningar. Accepterandet av de famösa J-stämplarna i judiska pass hör inte till de mer ärofulla inslagen i svensk 1900-talshistoria.

När Annika Thor satsar på en bred skönlitterär skildring av just detta är det mot en ganska samstämmig syn på saken hos både forskningen och den allmänna opinionen. Med sin roman ”Om inte nu så när” försöker hon heller inte förändra förutsättningarna för denna samstämmighet.

Men även om vi kan känna en allmän indignation över den dåtida svenska snålheten mot människor i akut livsfara, är det ändå en rätt abstrakt känsla och insikt. De flesta människor fungerar så att det är först när man får något inte bara konkretiserat utan också individualiserat för sig, som verklig insikt och medkänsla vaknar. Av alla hundratals hyllmeter som skrivits om de nazistiska judeförföljelserna är Anne Franks dagbok fortfarande det allra viktigaste dokumentet.

I centrum av romanen står en tyskjudisk flykting och journalist Arnold Cohen, som förälskar sig och gifter sig med en svensk kvinna han träffat på utlänningsbyrån, som han måste uppsöka för att förlänga sitt uppehållstillstånd. Han skriver om olika svenska förhållanden i utländska tidskrifter och i början av kriget häktas och döms han för påstått spioneri för engelsmännen.

Efter åtta månader i fängelse får han dock inte komma hem till sin hustru och nyfödda dotter utan placeras på obestämd tid tillsammans med andra ”opålitliga element” av utländsk härkomst i ett arbetsläger. Hustrun bryter samman, och det ser mycket illa ut för den lilla familjen.

Parallellt porträtterar Annika Thor förutom andra flyktingar också tjänstemän på utlänningsbyrån och på arbetslägret, strebrar, fyrkantiga paragrafryttare, tyskvänner men också en humanistiskt inriktad chefsperson, som under de första krigsåren har att kämpa i motvind.

Annika Thor är en smula överpedagogisk i sitt arrangemang av stoffet, och det saknas en del energi och originalitet i språket. Inte sällan förekommer slappa fraser som ”Medan tåget rusade fram genom det sommargröna landskapet hade hon varit uppfylld av känslor av…”, men människorna och deras öden framstår som trovärdiga och är åskådligt gestaltade.

Annika Thor gör det lätt för läsaren att identifiera sig med all desperation och förtvivlan som drabbade dem, som flydde till det i många avseenden så djupt inskränkta land som Sverige var för sjuttio år sedan.

Mer läsning

Annons