Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kallsup med klass

/
  • Ser samhällets orättvisor. Som vanligt när Anneli Jordahl skriver är klasstematiken stark. Kurorten förvandlas till ett klassamhälle i miniatyr i ”Augustenbad en sommar”.

Andreas Öman har en förfärlig sommar framför sig.

Annons

Tiden är tidigt 1890-tal, platsen den sörmländska kurorten Augustenbad, ett sommarskirt helvete dit poeten Öman har skickats för att straffas med kalla bad och avhållsamhet från spriten. Överklassen späker sig själva, dricker brunn och följer doktor Liljedahls råd till ett sundare liv, ett recept som i dag skulle anses vara kvacksalveri.

Andreas Öman är arbetargrabben med konstnärssjäl som har gift sig in i överklassen, men hans festande tär på äktenskapet, och som en sista chans får han en sommar på sig att skingra rusets dimmor, skaffa sig en ryggrad. Vid misslyckande väntar förvisning från de fina salongerna.

Texten ligger tät som en svetthinna kring Andreas Öman, vi upplever Augustenbad genom hans ögon, och en plats som med en annan blick hade kunnat vara idyllisk blir här ett Sibirien i Sörmland, där livslusten sjunker för varje droppe brunnsvatten. Skildringen av Augustenbads slutna värld är fantastisk och romanens stora behållning.

Vid kurorten finns även två kvinnor som fångar Andreas Ömans blick, i brist på en butelj att stirra djupt i. Den syfilissjuka rättsrådinnan Amanda Eggerst, vars förestående död har skapat en frihetskänsla hos henne, en insikt om att hon ingenting har att förlora; den andra kvinnan är den unga glansstrykerskan Maria, med drömmar om att få studera och lämna trälandet i Augustenbad bakom sig. De två kvinnornas magnetism har olika poler, de drar i skilda delar av Andreas Ömans psyke – den uppåtsträvande halvan med litterära ambitioner som sugs mot den intelligenta och sofistikerade överklassdamen samt arbetarhalvan som har fyllesex med pigan.

Ja, det vore inte Anneli Jordahl om inte klasstematiken tränger in i varenda atom av Augustenbad, förvandlar kurorten till ett klassamhälle i miniatyr där underklassen som välgörenhet får dricka brunn när de välbärgade sover. Lipsillen Andreas Öman – en Hjalmar Söderberg-karaktär – är en man som har förlorat sig själv i sin klassresa, som varken hör hemma hos katterna eller hermelinerna. Hos Anneli Jordahl är det förödande att mista sin klasstillhörighet. Befriande att rollen som golddigger spelas av en man, för övrigt.

”Augustenbad en sommar” är en gnällig och glåmig berättelse, och jag imponeras av hur Anneli Jordahl med sin huvudperson och sitt ämne ändå väcker sträckläsarlusten i mig, till och med får mig att sörja att sista sidan tar slut. Jag saknar Augustenbad fastän platsen framställs som en lång kallsup.n

Mer läsning

Annons