Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Keplers Gävlesläkting imponerar

/

Annons

Bilden på omslaget till ”Kråkflickan” gör starkare intryck än själva romanen.

Det är en detalj från en av Carl Larssons kända akvareller. Här står ett troskyldigt, naket barn i idyllisk hemmiljö. Men motivet har uppdaterats. Flickebarnet har svarta ögon. Som hål. Hon stirrar sorgset. Anklagande. Till och med farligt.

Det är sådana barn som ”Kråkflickan” handlar om. De som blivit skadade, slagna, utnyttjade, svikna. Av vuxna som borde beskyddat dem från allt ont, men istället skapat ont.

Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg utreder ett fall där en torterad och mördad liten kropp hittas i en plastsäck mitt i Stockholm. Ingen kan identifiera pojken. Ingen saknar honom.

Parallellt berättas om psykoterapeuten Sofia Zetterlund som arbetar med två fall som berör henne djupt. Dels en 16-årig före detta barnsoldat från Sierra Leone, dels Victoria Bergman – en kvinna med traumatiska barndomsupplevelser. Victorias röst på inspelningarna från terapisessionerna tycks på något märkligt sätt hypnotiserande.

Kommissariens och terapeutens vägar möts under utredningen. Båda är för övrigt grundligt trötta på män. Kvinnornas respektive problematiska relationer och privatliv är mer betydelsefullt än polisarbetet för innehållet i den här välskrivna psykologiska thrillern som har flera bottnar och rejält otäcka scener.

”Kråkflickan” imponerar som debutroman från författarparet Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist – båda med ett förflutet i Gävle.

Den har blivit omtalad, såld utomlands och utgör första delen i en trilogi. Om bokens snabba framgång berättade vi här på kultursidan i höstas.

Så, kan Gävle stoltsera med att ha hyst ett blivande Stieg Larsson-fenomen?

Drömma går ju. Men nej, jag tror inte det.

”Kråkflickan” har inte den sortens spetskompetens (Salander).

Den är en lite vattnigare släkting till Keplers och Johan Theorins spänningsromaner.

Komplexa karaktärer finns, däremot saknas deras konturer. Texten är inåtvänd och beskrivande snarare än förlösande (man applåderar inte precis offrets hämndaktioner, som man gör med Lisbeth Salanders).

Samtidigt känns ”Kråkflickan” speciell, med sin totala svärta och sin listiga konstruktion.

Omslagsflickebarnet i oförsonlig dödsmask räcker för att övertyga mig om att jag vill läsa fortsättningen, ”Hungerelden”, som kommer redan i vår.

Mer läsning

Annons