Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kina - ett drama som angår oss

/

Annons

200 miljoner kineser har, i historiens största folkvandring, flyttat från landsbygden till städerna och de ekonomiska frizonerna. Storstäderna blomstrar i många avseenden tack vare en makaklösa ekonomiska utvecklingen, en utveckling som i hög grad är ett resultat av det enorma tillflödet av extremt billig arbetskraft.
Bara i Peking är 5 miljoner av sammanlagt drygt 17 gästarbetare. De exploateras hänsynslöst och har bisarrt nog inte samma rättigheter som de infödda. Antalet mångmiljonärer och miljardärer ökar samtidigt i en rasande takt.
Politikerna har drivit på utvecklingen. Redan i slutet av 70-talet sade dåvarande ledaren för kommunistpartiet Deng Xiaoping, att reformer borde inledas genom att tillåta ”delar av folket att bli rika först”. Han är också känd, snarare ökänd, för ordern att slå ned demokratirörelsen på Himmelska fridens torg. Hård repression och marknadsliberalism är modellen.
På landsbygden lever väldigt många fortfarande i armod. De lever under FN:s mått på existensminimum, en dollar om dagen. På FN:s värlfärdslista från 2007, där index är mellan noll och ett, med ett som högsta notering, hamnar Kina på plats åttioett. Redan 2003 låg index på 0,91 för Shanghai och 0,88 för Peking. Shanghai låg därmed på samma nivå som Portugal.
Kina ligger, häpnadsväckande nog, före Turkiet. Det beror på att förväntad livslängd och läskunnighet vägs in i index. Men i flera fattiga och folkrika provinser låg index 2003 på under 0,65 och i Tibet på under 0,60. Det är i nivå med Kambodja.
I två nya svenska böcker framhåller man denna enorma ojämlikhet som central för att kunna förstå supermakten i vardande. Diktaturen Kina är ett delat och svårtolkat land. Asienkännaren och diplomaten Börje Ljunggren – han har bland mycket annat varit ambassadör i Kina 2002–2006 – intar i sin faktatäta och initierade studie, ”Kina – vår tids drama”, ett ovanifrånperspektiv på utvecklingen. Han har, vilket han ofta framhåller, umgåtts med toppskiktet inom diplomatiska, politiska och ekonomiska kretsar.
Ljunggren bollar mycket med siffror. Det är höga och nära nog obegripliga siffror, men han sätter pedagogiskt in dem i sitt sammanhang. Dessutom har han kompetensen att se bakom inte alltid pålitlig officiell kinesisk statistik och det ger ofta en mindre positiv bild.
Det hindrar inte att den samlade bilden blir den av ett land som på många sätt redan är en betydande global spelare, vars styrka ökar. Hans förhoppning är att Kina ska integreras mer i globaliseringens mittfåra.
För Ljunggren är de enorma klyftorna bara en av de stora utmaningarna. Deng Xiaopings uttalanden betraktas i dag av många höga ledare som en pinsamhet. Andra problem och scenarier som Ljunggren lyfter fram är också illavarslande: bland mycket annat miljöförstöringen, finansiella bubblor och geopolitiska konflikter med Väst.
En stor fråga är naturligtvis om Kina kan fortsätta med sin tämligen unika kombination av diktatur och marknadsekonomi. Och hur ska Kina, med en tillväxttakt på tio procent per år, kunna säkra råvarutillgångar utomlands?
I boken ”Kina – den haltande kolossen” tangerar journalisterna Göran Leijonhufvud och Agneta Enqvist rader av teman som avhandlas i Ljunggrens bok. Däremot närmar de sig ämnena från ett mer uttalat underifrånperspektiv. De utgår ofta från möten med personer med olika bakgrund, alltifrån bönder och fabriksarbetare till punkare och miljardärer. Deras bok är en journalistisk produkt, något grundare i analysen än Ljunggrens bok.
Deras skildring av den nära kopplingen mellan de nyrika och den politiska eliten är sällsynt bra. Kopplingarna är uppenbara, nepotismen och vänskapskorruptionen förfärande. De visar med all önskvärd tydlighet vilka delar av folket som blev rika först. Plundring är ett begrepp som ligger nära till hands.
Att de återigen berättar om hiv-katastrofen i den folkrikaste provinsen Henan är viktigt. Skandalen som utlöstes av att bönder som sålde sitt blod blev smittade med hiv är en i stort sett bortglömd fråga. Att hundratusentals fortfarande dör är en ”statshemlighet”. De flesta offren får klara sig själva.
Ljunggren intresserar sig mest för ekonomi och politik. Det är huvudintresset också för Leijonhufvud och Enqvists, som tecknar en mycket mer pessimistisk bild av det delade Kina. Men de breddar också perspektivet och berättar även om kulturella och sociala fenomen. De berättar exempelvis om skövlingen av historiskt unika miljöer i Peking, om de småskaliga hutongerna med sina trånga gränder, vars invånare vräks för att eliten vill åt den extremt dyrbara marken. De berättar om hur städerna transformeras radikalt och om hur det traditionella sociala kittet håller på att upplösas.
Om man är intresserad av Kina kan man trots överlappningarna läsa bägge dessa böcker. Leijonhufvuds och Enqvists berättelse är på vissa sätt bättre Ljunggrens. De skriver både ledigare och med ett större engagemang. Berättelsen är mer levande och de formulerar sig bättre.
Ljunggren är något av en kalenderbitare men han är sällsynt kunnig. Aningen överraskande är hans svenska ganska knackig och han är väldigt förtjust i onödiga citattecken och kursiveringar.

Mer läsning

Annons