Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kissblöjans jämmerdal

/
  • Stark debut. Sara Beischer imponerar stort med sin roman i Caremaskandalmiljö, om en 19-åring som mognar.

Den är så… ung. Så förbaskat ung. Debutförfattaren Sara Beischers roman bubblar av förväntningarna på livet.

Annons

Allt ligger framför 19-åriga Moa. Hon har flyttat till Stockholm, hon tänker komma in på teaterskola, hon tänker möta kärleken, hon tänker bli något stort, hon tänker slå världen eller åtminstone sin efterblivna hemstad med häpnad.

Hon måste bara jobba lite först.

Inom äldreomsorgen. Det blir ju det. Det är ju det som finns. ”Jag ska egentligen inte jobba här” som romantiteln och huvudpersonen demonstrativt förklarar; hon är ju skådespelare, egentligen.

Allt det blodfulla och levande i Moa, hennes friska kinder och pigga ben, krockar med de rynkiga illaluktande åldringarna på äldreboendet Liljebacken. Dödens väntrum. Likrum i källaren. Det senare används dock främst för att förvara fikabröd numera. Kropparna körs iväg direkt i dag, för att bereda plats för nästa skröpliga farbror med hängande skinn och dreglande mun.

Tant Elna kommer med en present, inslagen i röd servett. Moa vecklar upp en fortfarande varm bajskorv. Men vid det laget har hon vant sig. Blivit en i gänget som torkar kräks, byter vuxenblöjor och trycker in suppar mellan skinkorna på grinande 90-åringar.

Livet som Moa liksom studsande väntar på, livet som ”kunderna” lämnat bakom sig. Kontrasten kunde inte vara större. Men underligt nog är det likheten mellan människor som blir så rörande i Sara Beischers bok. Alla har vi en stund på jorden. Somligas blir kortare, som Liljebackens kokerska som plötsligt dör i magcancer.

Hur värdig är äldrevården? ”Jag ska egentligen inte jobba här” skulle raskt kunna etiketteras Carema-roman. Den är aktuell, i den debatt som nyss varit. Kissblöjorna har blivit tv-kända.

Men vem som driver Liljebacken sägs aldrig. Och något skandalboende är det väl inte, jämförelsevis. Det här är verkligheten. Tandproteser och glasögon tappas bort, kläder blandas ihop, åldringarna lugnas med tabletter, kommer aldrig utomhus. Och det finns änglar i personalen.

Moa är till en början skräckslagen. Äcklad över fulheten, som om de äldre vore en annan ras, en sort hon aldrig någonsin kommer att tillhöra. Hennes reaktion synliggör hur fenomenet fungerar: genom att betrakta somliga människor som främlingar kan man inför sig själv motivera varför de kan behandlas med mindre respekt.

Sara Beischer skriver ingen pamflett om äldrevårdens kris. Boken går dock väldigt bra att läsa som ett slags dokument, en väldigt öppen beskrivning av det som vi inte vill veta (igen: kissblöjor, och Sobril och underbetald, självuppoffrande personal).

Moas hunger på livet är en brand som löper genom texten. Den falnar av besvikelse över att inte komma in på teaterskolan. Hoppet flammar strax upp igen, nästa skola, nästa antagning. I dödens närhet lyser hennes ungdom och drömmar intensivare – men Moa får också ett nytt perspektiv på tillvaron. Hennes arbete behövs. Hon är bra på det. Och tant Gullan ger henne någonting tillbaka – en hemlig vitsippsbacke, sin glädje – över att få äta gräddbakelse på konditori en sista sång i livet.

Sara Beischer okonstlade text förmedlar både en intensiv känsla av ungdom – övertygelsen om odödlighet – och av stillsam mognad. Början och oundvikligt slut. Det är mycket fint.

Skildringen av vårdbiträdenas vardag borde dessutom göra Beischer till en kandidat till årets Ivar Lo-pris.

Mer läsning

Annons