Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kläderna gör makten

/

Annons

De är ett oväntat skrivarpar, den liberala ledarskribenten Barbro Hedvall (Dagens Nyheter) och ursossen Göran Greider (DalaDemokraten med flera tidningar och tidskrifter). Men de drivs av samma intresse av att undersöka ytans betydelse, även om de gör det från delvis olika utsiktpunkter.

Deras gemensamma bok ”Stil & politik” är en liten behändig skrift där de i oftast korta texter iakttar modets växlingar i den politiska sfären, modets historia, kvinnors frigörelse så som den kan ses på ytan (kjolen upp, kjolen bort), och hur kläderna har sin egen berättelse, en berättelse som stundom talar ett annat språk än politikern som bär dem.

Den är rolig att läsa. Den handlar om det som vi alla ser och har synpunkter på men mera sällan gör ideologi av.

Ta det här med Mona Sahlins oskuldsvita kläder vid det berömda tillfället när hon tog sin time out ur politikens inre krets. Det har redan ältats en del.

Greider diskuterar här Sahlins klädstil över åren, från tuff men vanlig brud i nästan-punkfrisyr till ”vinnande vanlighet” som är hennes senaste framtoning.

Han jämför Sahlins framtoning med Anna Lindhs och Margot Wallströms, båda kvinnor som rört sig i det mer mondäna europeiska sammanhanget. Deras klädstil skiljer sig följaktligen åt.

Hedvall tittar på Hillary Clinton, hur hon ideligen bytte frisyr och stil under åren som presidentfru och hur hon på senare år, när hon själv blivit senator, hittat en stil för en kvinna som bestämmer: kort hår, snygga byxdräkter och tydliga smycken.

Men Hillary (och alla de andra kvinnorna i politiken) kan ständigt vänta kritik för hur de klär sig. Är de inte för flotta är de för hemvävda.

Även männen har ändrat sig, konstaterar Greider och Hedvall i boken. Hedvall följer herrarna från de mörka kostymernas tid fram till dagens mer blandade politiska karta där Peter Eriksson med sitt skägg och sina tröjor får representerar en ny frigjordhet i förhållande till de gamla klädkoderna.

Moderaterna har ändrat mycket på sig sedan de gick och blev ”nya”. Ledigare stil (utom Reinfeldt då), mer varierad klädsel. Anders Borg och hans hästsvans är ett exempel som diskuteras i boken.

Men också vänsterledaren Lars Ohlys svarta skinnjacka, ett plagg han tycks ha tvingats stoppa undan efter sin kommunistkris.

Hedvall har länge kommenterat politikers kläder på DN:s ledarsidor. Hon kan mycket om mode och förmedlar en del vetande i boken, till exempel om Coco Chanels betydelse under det 1900-tal när kvinnorna bit för bit erövrade viss självständighet och makt. Hon har en kunnig och skarp blick för klädkoder och kvalitet.

Greider deklarerar att han för egen del avskyr kläder. Han har tjugo svarta t-tröjor i garderoben, berättar han i en rolig dikt i boken, samt ett antal stora flanellskjortor (timmerhuggarskjortor). Men likväl ser han och läser av andras kläder. Och funderar mycket kring teko-industrin, återanvändning av kläder, utsugningen av tredje världens billiga arbetskraft och liknande. Men även över Bruce Willis undertröja.

Mer läsning

Annons