Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knarklangaren och dollardrömmen

/

I veckan kommer världsstjärnan 50 Cent till Sandviken. Men vem är han bortom mediebilden av en rappare som har blivit skjuten nio gånger? Kristian Ekenberg har läst hans självbiografi ”From pieces to weight” och hittat ett barn av gatans extremkapitalism.

Annons

När Svenskt Näringsliv och de andra högermegafonerna glorifierar Entreprenören med stort E är det inte 50 Cent som de syftar på. Men långt före det att Curtis Jackson blev rapparen 50 Cent, när han fortfarande var Boo-Boo i Queens, till och med före hans värv som knarklangare, var han entreprenör. Han ville klättra i den amerikanska drömmens rangliga torn. Cracken som han langade var den enklaste, och kanske enda, vägen dit. “Alla som står i ett gathörn och langar står där i entreprenörsanda eftersom de verkligen inte vill arbeta för någon annan.”

50 Cent ville ha hela dollarn, krispig och full av löften.

När 50 Cent i tonåren börjar langa knark i Queens ansluter han sig till familjeföretaget – crackäpplet faller inte långt från trädet. Han föds 1975, son till en ensamstående mor och likt Jesus avlad utan far, åtminstone enligt hennes version. Åtta år senare blir han helt föräldralös när modern mördas.

Detaljerna kring mordet klarnar längre fram i självbiografin ”From pieces to weight” (2005), men som barn noterar han enbart att hon försvinner. ”Till och med vid åtta års ålder förstår man vad det betyder när mamma inte kommer tillbaka. Det betyder att julen är slut.”

”From pieces to weight” är en förvånansvärt läsvärd självbiografi, hårdkokt med gatans språk som kaviar på toppen. Allt i den genomsyras av den observation som ynglingen Boo-Boo tidigt gör: det är dollarn som driver allt runt omkring honom, det är dollarn som får klockorna att ticka och det är i dollar som människovärdet räknas. En sådan krasshet möter man sällan, åtminstone så omaskerad.

Han är, likt en sann entreprenör, inte främmande för att marknadsföra sig själv, men samtidigt är han också öppen med sina brister. I synnerhet ungdomsåren ger ett nyanserat porträtt av stjärnan i vardande, med flickvänsotur och det föga coola i att vara mer rädd för mormor än snuten. Han växer upp hos morföräldrarna, och första gången som han åker fast är det för att han har gömt crack från mormor i sina sneakers och glömt att avlägsna knarket före skoldagen.

Konkurrensen är mördande, och för en gångs skull är klichén sann. När ungdomar i samma ålder köper en Xbox införskaffar 50 Cent ett handeldvapen, en nödvändig livförsäkring i gatans extremkapitalistiska djungel. Där är ytan allt. En ny bil, skinande sneakers, guldkedjor och annat blingbling används för att utstråla makt och framgång. Det är en rikedom som manifesteras ytligt, en guldtatuering som inte når djupare än det översta hudlagret.

För en knarklangare är fängelse en kalkylerad risk, och det är i påtvingad rehab som han för första gången får reflektera över vad hans produkt gör med dess köpare. En insikt som han borstar av sig likt mjäll. Behovet finns där redan, han och hans gelikar bara matar en ständigt gapande käft. Trots vissa motgångar i rättssystemet stiger hans aktier på gatan, från att vara en guppy till att bli en av de stora hajarna som simmar längs med boulevarden. Men storleken innebär också att han blir en större måltavla.

I andra musikerbiografier ackompanjeras det första mötet med musiken av stråkar på soundtracket och rosa skimmer, i fallet 50 Cent är mötet med musiken en ny karriärväg som öppnar sig med potentiellt större vinster och mindre risk. Han går blott från att sälja en vara till att sälja en annan.

Men trots att han plockas upp av Jam Master Jay, från Run DMC, segar sig karriären som rappare fram, med blodpölen från hans forna liv som en avskräckande geggfaktor för musikindustrin. Den mest kända episoden från 50 Cents liv – om man inte känner till någonting annat så är det hitlåten ”In da club” och detta – är när han i en bil skjuts till en schweizerost av en frilansande revolverknekt, genomborrad av nio kulor, varav en går genom munnen. Episoden avverkas på en sida i boken. Efterverkningarna är större för karriären än fysiskt, för när han stapplar ut från sjukhuset är hans rykte ännu mer manglat än hans kropp. Vem vågar göra affärer med en kulmagnet?

Någon annan än 50 Cent hade kanske gett upp, men drivkraften att lämna gatan blir ännu större, och hans entreprenörsmotor rusar. ”Den enda affärsmodell som jag kände till var den från när jag sålde droger, så jag marknadsförde min musik på samma sätt.” Mun-till-mun-ryktet gör 50 Cent brännhet, så kokande att musikindustrin inte kan låta bli att kontraktera honom, trots att han inte kan visa sig offentligt utan skottsäker väst. Affärsstrategin från gatan fungerar till slut.

Titeln på genombrottet ”Get rich or die tryin” kan tyckas summera 50 Cents kommersiella cynism, men han menar i ”From pieces to weight” att alla följer den devisen, om än inte i skottsäker väst. Alla dör förr eller senare, och vår huvuduppgift är att samla in så mycket cash som möjligt för att bekosta de dyra minuter som tickar bort av våra liv.

50 Cent uttrycker i sin självbiografi extremformen av de levnadsförhållanden som vi alla måste förhålla oss till. ”Om Konfucius säger det är det visdomsord. Men om 50 Cent säger det är han bara negativ”, konstaterar han inledningsvis.

Självbiografin slutar när 50 Cent är på topp, men 2011 är hans stjärna i dalande – varför skulle han annars visa upp sig i Sandviken? Reservplanen har alltid varit att återvända till gatan, fortsätta langa knark. Men även om 50 Cent inte lyser lika starkt som förut, lär risken vara minimal att se honom hustla på Hyttgatan. 50 Cent har följt dollarns nedgång, men den är alltjämt en valuta att räkna med.

Mer läsning

Annons