Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kolossalt originell och genialt berättad

/

Annons

Arthur, en misslyckad författare och människa, plockar plötsligt ut familjens pengar, överger hustrun och de minderåriga sönerna och börjar mer helhjärtat ägna sig åt att skriva och når då väldiga framgångar med sina böcker.

Men vad händer med de tre barnen? Den tysk-österrikiske författaren Daniel Kehlmann tar ett språng framåt i tiden och lyfter in ett antal scener ur deras liv som vuxna i sin nya roman "F". Fadern förblir en dimfigur men de tre bröderna tecknas omsorgsfullt och på djupet.

Kehlmann slog igenom för några år sedan med "Världens mått", en lysande skröna om två lärdomsgiganter, glad, vig och bländande och, precis som den nya romanen, mycket underhållande.

Sönerna hamnar snett i tillvaron. Martin blir en prelat som inte tror på Gud, Iwan en konstnär som inte kan måla och Eric en börshaj som inte lyckas med sina investeringar. Beror dessa livsfiaskon på att fadern övergav dem i barndomen? Tesen låter lite osannolik och den driver egentligen inte heller Kehlmann.

Martin, ett berg i prästrock, ser på sig själv med ironi, men också, bortom den där ironin, med mild sorg över sakernas och sitt eget tillstånd. En man bekänner under bikt att han har tre älskarinnor och Martin ger honom syndernas förlåtelse. Han har praliner med sig i biktstolen.

Eric, börshajen, äger sjutton dyrbara kostymer och en Kleemålning som han hatar, men den signalerar rikedom. Nu är han utblottad och glider allt längre in i sinnessjukdom. Men han kan fortfarande bluffa och trolla med ekonomiska termer.  

Iwan kopierar dyrbara tavlor. Vad som var tänkt som en hånfull protest mot olika personer i konstvärlden förvandlas snabbt till en lukrativ födkrok och bekväm livsform.

De tre sönerna är olyckliga, men, som Tolstoj skrev, alla är olyckliga på sitt sätt. Ändå är det ingen olycklig bok. Personerna är så sammansatta, deras tankar så originella och skarpa, de har på det hela taget en guldkant som de inte själva uppfattar eller kan glädja sig åt. 

Så dyker fadern plötsligt upp och han, Martin och Iwan talar med varandra en hel natt. Jag älskar er mycket, säger han och försvinner sedan lika spårlöst igen.

Kehlmann har en avsevärd begåvning för subtiliteter och behärskar den ädla konsten att klyva hår men alla samtal och tankar har också en komisk sida. Läsaren ler mer än lider.

Bokens titel, "F", är en förkortning av Fatus, som betyder öde. Våra liv styrs enligt Arthur helt och hållet av tillfälligheter. Och samma slump tycks styra romanen, också själva kompositionen.

Kehlmann låter alltså de tre sönerna berätta om sina liv och binder löst ihop deras öden. Dialogen är både avspänd och vass, full av briljanta formuleringar utan att därför verka ansträngd. Och som en trollkarl plockar författaren då och då fram de underligaste figurer ur sin hatt (en man har sett jungfru Maria, hon bar visserligen regnkappa men det var hon).

"F" är med andra ord en överrik bok. Där finns ett material som lätt kunde ha utvidgats till tre romaner. Å andra sidan innehåller den ett par fantastiska transportsträckor som, vad jag kan se, inte leder någon vart. Likväl är Kehlmann kolossalt originell, en genial historieberättare.

Stilen är enkel och smidig och ställs obesvärat om när författaren rör sig mellan dröm, psykos och skröna, mellan essäistik, parodi och jargong. Och han får en elvaårings språk när han låter en flicka berätta om sin värld.

Mer läsning

Annons