Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturfarbrorn debuterar med stulen diktsamling

/
  • SEN DEBUT. Bengt Söderhäll debuterar sent i livet, vid 59 års ålder. Till vardags är han lärare i didaktik vid Högskolan och bor som det anstår en poet, med vacker utsikt över Dalälven.
  • Sällskap i Skrivarlyan. Salamandrar i alla former.

Annons

Vad är försäkringsvärdet på en dikt? När Bengt Söderhäll, som nu vid 59 års ålder debuterar som poet, besökte förra årets Bokmässa i Göteborg fick han anledning att reflektera över den frågan. När han 2008 började skriva, på Akropolis sluttning, rann lyriken ur honom i ett överraskande flöde, men allt såg ut att vara förgäves. Texten stals. Någon krossade rutan på hans bil och stal datorn med texterna.

När chocken lagt sig började han att leta efter textfragmenten, utsända i cyberrymden för läsning av vänner, ofta i råversioner utan redigeringens sandpappring. Ett lyrikpussel som nu, ett år senare, har resulterat i samlingen ”Speglingar i den långa sjön”.

– Där är den, säger Bengt Söderhäll och pekar ut mot Dalälven – ”den långa sjön”, ett uttryck som han har lånat från Dagerman – som syns från hans arbetsplats i ”Salamanderrummet”. En inspiration som denna krispiga höstkväll är i färd med att byta sommarens outfit mot gult och rött.

– Texten ringlar som den långa sjön.

Kulturtanter, som bär konstlivet på sina axlar, finns det gott om, men kulturmännen är färre. Bengt Söderhäll är Kulturgubben med stort K. I egenskap av kritiker stöter jag ofta på honom på olika tillställningar, oftast när det dansas på scenen. Men hur känns det för den stora kulturkonsumenten att nu bli producent?

– Så nervös som jag var inför uppläsningen på biblioteket har jag aldrig varit. Inget skyddsnät. Fullständig sårbarhet.

Han liksom pyser ut när han säger det, som om han släppte ut den sista anspänningen efter premiärkvällen.

– Nu bär jag fram mitt eget, inte någon annans. Det är en egendomlig upplevelse inte utan smärta.

Smärtan han talar om är ”en oro för att inte nå fram”. Vi återkommer till den. Men först frågan hur en bandyspelande grabb från Skutskär kom till en plats i livet där han mejlväxlar med Nobelpristagare.

En tonårstid med boende över biblioteket är en förklaring, men inte den väsentliga. Bengt Söderhäll själv spårar ordintresset till sin berättarsläkt, där historierna duggade tätt, och till hans mor som han beskriver som en ”intellektuell arbetarkvinna som utantillade dikter hemma”. Utantilla är att recitera från minnet. I skolan fastnade han för lyriken när läraren varje dag klockan tolv kritade ”silencium” på svarta tavlan och knäppte på dagens dikt på radion.

Jag känner mig inte riktigt nöjd med det svaret. Fabrikens skugga kan kväsa även ett spirande kulturintresse. Det krävs en stark blomma som Söderhäll för att inte ge upp, inte anpassa sig. Hur har han gjort?

– För mig har det inte varit någon skillnad på dikter och bandy. Intresset är detsamma i att läsa en bra formulering som att se en välspelad match. Att uppleva det som är över förväntan och som lyfter vardagen. Jag har aldrig dolt mitt kulturintresse. Men visst har det ibland ansetts som lite konstigt.

För Bengt Söderhäll är läsningen ett frihetsprojekt, en väg till att gå från nedtryckt underifrånperspektiv till att myndigförklara sig själv.

Sedan jag intervjuade honom förra gången har någonting hänt. Jantelagen är inte lika påtaglig. När han berättade om sina musiksatta Dagermantexter fanns en ursäktande ton över allt. Inte nu. Jante finns i rummet men sitter inte längre på axlarna.

– Det här skulle jag vilja ha skrivit, säger han efter att ha läst några av sina rader högt. Det här är ingenting att skämmas över. Jag ville spela oavgjort med mig själv. Och det har jag gjort.

Men tvivlet finns – vem är intresserad av en oavgjortmatch? Bengt Söderhälls entusiasm som kulturutförare, om det ordet kan användas om någon som för ut kulturen, präglas av en stor entusiasm, om det så är i rollen som kritiker eller eldsjäl i Dagerman-sällskapet. Jag kan känna avund för den entusiasmen. Men i tvivlet ser jag för första gången en sårbarhet i den till synes osårbara optimismen. Den är lika mycket, om inte mer, en vald väg som en medfödd egenskap.

– Jag väljer vilken attityd som jag har till det jag upplever. Jag tangerar ofta det sorgliga men försöker alltid att välja det som är ljus.

En mer pessimistiskt lagd poet hade aldrig fört den stulna och återskapade diktsamlingen i hamn.

Mer läsning

Annons