Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kung Knaus­gård av Norge

/
  • Värstingförfattare. Karl Ove Knausgård håller Norge i ett järngrepp med sin skandalomsusade självbiografiska romanserie i kolossalformat.

Annons

Karl Ove Knausgård är en norsk bad boy. Ett beundrat författargeni och en fräck fan. Han skriver, om man ska tro ryktena, för fort, för elakt, för privat, för mycket, och bor till råga på allt numera i Sverige.

Karl Ove Knausgård är skandalrubrikernas man, samtidigt försäljningssuccé och kritikernas älskling.

För att göra det ännu mer komplicerat har en norsk författarkollega kallat recensenternas hyllningar för pinsamt underdånig fårflocksmentalitet.

Allt orsakat av Karl Ove Knausgårds romanserie ”Min kamp”.

En titel som den förresten av förståeliga skäl inte fått behålla i Tyskland. Detta skapade också rabalder.

”Min kamp” består enligt författarens plan av sex delar, fem redan utgivna i rask följd – inom loppet av ett och samma år.

I dag kommer den första boken översatt till svenska.

Men det norska fenomenet Knausgård har redan haft genomslag. De stora dagstidningarna skyndade sig direkt att recensera texten i original. Knausgård gjorde SVT:s Babel i våras och Skavlan i fredags.

Skandalfaktorn är dock av mindre intresse för svensk publik. De bittra släktingarna till Karl Ove Knausgårds alkoholiserade far har knappast samma behov av att känna sig förtalade i Expressen.

Dessutom är den svenska litteraturscenen redan väl mättad av böcker där namngivna personer schavotterar.

”Min kamp” är alltså självbiografisk. Eller inte. På sätt och vis. Både och. Autofiktiv roman, skriver förlaget kryptiskt.

Men man tror inte annat än autentisk. När bokens berättarjag heter Karl Ove Knausgård och uppenbarligen har en uppväxt och en vardag just som Karl Ove Knausgårds.

Anhöriga och exflickvänner förekommer med sina riktiga namn. Alla är inte glada.

Det självbiografiska utanverket har förstås en funktion. I åtminstone en mening är ”Min kamp” förstås sann. Som författarens sanning. Det betyder inte att saker skett exakt som han återger dem. Hans liv är enbart formen för att spegla kampen för att förstå livet. Som båda pågår samtidigt – och vari själva boken är en del... Hey, inte så krångligt som det låter! Det här är både vacker och tankehisnande läsning.

Lite som när bokens Karl Ove gråter framför vissa konstverk med solnedgångar som framkallar en känsla han inte kan nå; ”när världen träder fram ur världen”.

Berättarjaget Karl Ove Knaustgård befinner sig i ett nu, som trebarnsfar i Malmö där han skriver om att lämna barnen på dagis och samtidigt om sin egen barndom.

För länge sedan är han en ensam åttaåring som darrar inför fadern i den tysta villan ovanför den svarta älven i Tveit. Han är tonåringen med ölkasse och iskalla fötter. Han är en illa gitarrspelande, olyckligt kär gymnasieelev. Och en vuxen son som skrubbar och skrubbar upp, i bokstavlig mening skiten, efter den pappa som dött.

Det är inga märkvärdiga minnesbilder förutom att det detaljerade språket gör dem så levande att varje imdroppe i minsta utandning stannar kvar som i en egen målning.

Det märkvärdiga är den till synes slumpmässiga sammanfogningen av upplysningar som lika mycket kompletterar som förvillar vår uppfattning av vad som skett – och vilka människorna är. Ledtrådarna till Mysteriet Livet portioneras ut. ”Min kamp” sträcker sig som en ändlös nattorientering där man innerst inne vet att kontrollerna aldrig tar slut.

Varför lämnar Karl Ove sin gamla farmor att sitta med kisset rinnande från stolen, och sova på en smutsig madrass utan lakan?

Jag hoppas kunna förstå det så småningom. I någon av de kommande delarna.

En vinterdag på en parkbänk i Stockholm iakttar Knausgård människoströmmarna som tjocknar och tunnas av, skriken från en skolgård och slammer som tystnar och återkommer alltefter dygnets timmar:

”Lika lite som hjärtat bryr sig om vilket liv det slår för, bryr sig staden om vem som fyller dess olika funktioner”.

Vid ett annat tillfälle reflekterar författaren över hur barn ser världen som jättestor och obegriplig, medan han som realistisk vuxen tycker att den har krympt och blivit överblickbar ”trots att jag med förnuftet visste att det i själva verket var precis tvärtom, världen var gränslös och oöverskådlig, antalet händelser oändligt, samtiden en öppen dörr som stod och smällde i historiens vind”.

Med risk att bli kallad fåraktig, måste jag hålla med om att ”Min kamp” är mästerlig.

Mästerlig med sitt rasande brottargrepp på ämnet farsan, fyllan och meningen med allt.

Ingen särskilt kontroversiell bok dock, ur svenskt perspektiv. I så fall gör nog Karl Ove Knaustgårds tärda rockstjärnelook mer för uppmärksamheten.

Mer läsning

Annons