Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kungligt bevis för gubb­väldet

/
  • Bara kronprins men redan partysugen. Carl Gustaf med okänd italienska i badorten Costa Smeralda på Sardinien 1970.

Annons

Det är så underligt. Men det är som om jag måste börja med att försvara den här bokens rätt att över huvud taget finnas.

Hur kunde det bli så?

Det handlar trots allt om en biografi om en offentlig person, en av Sveriges absolut mest kända och inflytelserika män. Sveriges formella statschef.

Vars lyxliv bekostas av mig och alla andra skattebetalare.

Ännu underligare: om boken inte tagit upp personens negativa sidor hade dess uppgifter – eller existens – aldrig ifrågasatts.

Innan den ens ligger i bokhandelsdiskarna har författarna samt deras motiv utsatts för en granskning aldrig tidigare skådad i liknande sammanhang. Ni läste rätt. Författarna. Inte personen vars utsvävningar skildras i svart på vitt.

När Pockettidningen R rapporterade 1977 att Carl XVI Gustaf haft callgirls på hotellrummet under ett New York-besök i tjänsten, var det ytterst nära att tidningens ansvariga utgivare åtalats för majestätsbrott.

Nu är det 2010. Och det är fortfarande tabu att skriva om kungen utan att bocka.

Milda makter. Men effekten av ”Den motvillige monarken” är ju bevis nog.

Förmodligen är ni redan bekanta med mycket av vad som står i boken. Att kungen rumlat vilt med direktörer partysnubbar. Att unga damer brukade beställas fram till kaffet. Att han festat bland prostituerade på en gangsterstyrd klubb. Att han hade en affär med glamourdrottningen Camilla Henemark som fördes dold under filt från huset om dagen hunnit gry.

Kungen är försynt men blir social när han blir packad. Han och La Camilla skrattar så att de faller bakåt ner på golvet. Under namnen Måndagsklubben, Punchklubben, Gubbtolvan med flera anordnas regelbundet frufria tillställningar, sprit- och nakenlekar.

Frågan som Thomas Sjöberg och hans medförfattare säger sig vilja diskutera med sin bok: Borde inte kungens undersåtar ha rätt till samma information som en växande klick i huvudstadens nattliv har känt till i åratal? Nämligen; ”en ständig ström av unga kvinnor levererade med ganska utstuderade metoder till kungen och hans kompisar. Det har skett inför öppen ridå i de sällskap som bjudits in till skumma källarlokaler som ägs av grovt kriminella, till segelbåtar, jaktstugor, skärgårdsöar, Östermalmsvåningar.”

Ett uppförande som utsatt statschefen och landets säkerhet för en potentiell risk, och därmed utgjort en fara för demokratin, påpekar författarna.

Så bör man otvivelaktigt se det.

Men hittills har ju adeln och överklassen alltid haft dispens för sin dekadens.

Och kommer sannolikt att ha det i fortsättningen också.

Inte ens den här bokens trovärdiga vittnen ändrar något (jag skriver trovärdiga därför att om Sjöberg inte kan sägas ha på fötterna med sina många källor skulle det inte finnas någon grävande journalistik alls).

Se bara på tv-bilderna från kungens presskonferens utanför jaktstugan i torsdags. Han gör ett uttalande som i princip kan tolkas som ett erkännande av uppgifternas riktighet.

Kliver därefter ut ur bild. För det spelar ingen roll, han behöver inte ta ansvar. Han har sitt jobb. Det går inte att dra in apanage-veckopengen om han inte sköter sig.

En PR-konsult bedömer framträdandet som kapitalt misslyckat. Fiasko, skriker en kvällstidning. Men där hugger de i sten.

Kungen kan inte göra fel därför att hans image bygger på att han gör allt fel. Han är stackars kungen, den motvillige monarken som hellre ville bli grävmaskinist. En perfekt skapad symbol, av de som vill bevara monarkin. När han partajar så är det liksom bara för att de andra dumma grabbarna lurat ut honom.

Jag börjar med att läsa bokens del två. Kaffeflickordelen, svartklubbsdelen. Skandaldelen.

Del ett återberättar som det kan tyckas en mer konventionell historia om gossens födelse, skolgång, och militärtjänst på Älvsnabben.

Det handlar också om hans morfar nazisten. De brunsvarta detaljerna i familjens bakgrund är egentligen mer bestickande än något annat. Kungens pappa fanns på tidningen Den Svenske Nationalsocialistens adresslista och träffade höga nazistledare. Allt i sak förmodligen känt. Men pinsamheter rinner av kungligheter. Det hör till monarkins natur.

Absurt nog snarast understryker ”Den motvillige monarken” bilden av kungen som ett på alla plan dumsnällt offer (fel släkt, fel intressen, fel umgänge). Följaktligen: en vanlig människa för vanligt folk att identifiera sig med.

Monarkin behöver så att säga inte ens vara lyckad för att lyckas. Vilken företagsledare skulle inte sälja sin själ för den marknadsmekanismen?

Det tråkiga är att ”Den motvillige monarken” kommer att läggas till handlingarna precis som all annan kritik mot kungahuset.

Det goda är att många kommer att läsa den. De får bevis för överklassens cyniska uppträdande och föråldrade kvinnosyn.

De får se hardcore-gubbvälde. Och den saken finns det åtminstone möjlighet att revoltera mot.

Mer läsning

Annons