Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kungligt norskt omtugg

/
  • Storslagen serie. Anslaget är mäktigt, inledningen svindlande när Karl-Ove Knausgård skriver sin självbiografiska roman i sex tunga delar. Men nu aktuella del tre är den hittills svagaste. Fyran kommer på svenska i mars nästa år.

Vem är inte fruktansvärt imponerad av norrmannen Knausgård som på kort tid genomfört vansinnesprojektet med en självbiografisk roman i sex tjocka delar?

Annons

I höst sitter han kung i alla svenska tv-soffor igen. Den tredje boken har just blivit översatt, medan Norge har kommit till slutet på historien.

Karl-Ove Knausgård uppträder sportig och nyrakad, utan sitt bohemiska skägg. Som om han svettat sig igenom värsta litterära träningspasset och återvänt som en ny människa. Det har, ska vi förstå, varit en kamp att rannsaka det förflutna och dessutom tampas med bittra släktingar, hotande rättsprocess och uppmärksamheten i media.

Autofiktiv roman är projektets officiella beteckning. Enbart detta har förstås debatterats. Är det att låtsas att man säger sanningar men samtidigt slipper att ta ansvar för dem?

Knausgård är långt ifrån ensam bland dagens författare om att lämna dörren halvöppen mellan det påhittade och det privata. Frågan är förstås om det är skrivandet i sig som förändrats. Att diskussion ens uppkommit handlar kanske minst lika mycket om vår tids allmänna fixering vid kändisar, stjärnor, och att framhäva sitt jag.

I en artikel i senaste numret av tidskriften Ordfront konstaterar litteraturvetaren Emma Strindmar-Norström att författare alltid använt jaget som konstnärlig strategi men att det sällan tidigare teoretiserats kring saken.

”Jaget är en sorts litterär genre som är väldigt aktuell just nu och som går ut på att experimentera med illusionen av ett autentiskt jag”, sammanfattar hon.

Ja, konstigare är det kanske inte.

Men Knausgård med sin mastodontserie framstår alltså som det mest uppenbara exemplet. Hans beskrivning av en pappa (numera död) som familjetyrann väckte ramaskri. Lille Karl-Olov tassar som en mus för att inte drabbas av hans oberäkneliga humör.

Första boken handlar om uppväxten, från pojke till tonåring i ett litet norskt samhälle, till man och själv far.

Jag kallade den mästerlig, med ett rasande brottargrepp på ämnet farsan, fyllan och meningen med allt. Språket är svindlande, miljöskildringen ljuvlig.

I den andra boken byts perspektivet och platsen är dagens Stockholm. Karl-Ove flyttar till Sverige och uthärdar en vardag där dagishämtning och disktrasa styr. Han är en trött intellektuell som tvivlar på sig själv och brottas med den pågående skrivandeprocessen, i något som mer liknar metaroman.

Och nu trean. En fördjupning där Karl-Ove åter är gossen i gummistövlar. Gossen på första skoldagen. Gossen som smyger för pappas vredesutbrott. Det är en berättelse om lek och stoj men som söker tecknen på allvaret. Hur blir Karl-Ove Karl-Ove? Varför är han så noga med sitt utseende redan som sjuåring? Varför gråter han när han blir arg?

Det handlar också till en början om en ung familj i ett ljust framtidsland, en generation som bryter med landsbygden och infinner sig i nybyggda småhusområden. Plötsligt minns man – hur 60-talets konstanter i omgivningen var byggstängsel och grävmaskiner.

Här gestaltas även arvet från förr, i form av sommarlovsbesök på morföräldrarnas gård där man fortfarande dricker mjölken ljummen.

Men Karl-Oves bekymmer med kompisar, popularitetsgraden i klassen, flickförälskelser och orättvisa tillsägelser kommer mer och mer att stå i centrum. Knausgård borrar sig ner i detaljer (porrtidningar, fickpengar, ful badmössa) som om det kunde ge svaret på om han som vuxen ska bli en kopia av sin auktoritära far.

Tredje boken avverkar barndomen. Karl-Ove från oskyldigt knyte till skolgosse med erfarenhet av besvikelser och faror. Att han lär sig manipulera är lika mycket räddning som dåligt samvete.

Knausgårds avsikt är också, tror jag, att undersöka minnets funktioner. Inom oss finns barndomstiden bevarad, omgjord till en serie fotografier som inte nödvändigtvis motsvarar verkligheten.

Men jag tycker faktiskt inte att den här delen av ”Min kamp” tillägger särskilt mycket. Den känns som en fotnot till första boken. En väldigt välformad och omfångsrik fotnot.

Mer läsning

Annons