Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnan som älskade Harold Pinter

/

”Måste du gå?” är titeln på Antonia Frasers bok om livet tillsammans med pjäsförfattaren och poeten Harold Pinter, och det är också de ord som han sa till henne när gnistan mellan dem tändes första gången, på en premiär som hon var på väg att lämna.

Annons

De var båda gifta sedan länge på varsitt håll, och Antonia Fraser tänkte på ”hur det var där hemma, på Richard och Viv som väntade, barnen som jag skulle köra till skolan nästa morgon, den tröttsamma resan på nattåget från Skottland natten före, min tilltänkta biografi över Karl II …” Och hon svarade: ”Nej, det är inte absolut nödvändigt”.

Utan facit i hand, 33 år av stark kärlek, kan detta medelålders svärmande te sig aningen löjligt, men om läsaren inte kommer förbi denna känsla av löje missar hon bokens kärna – att, halvvägs in i livet, när allt ser ut att plana ut mot ålderdomen, finna den stora kärleken.

Samtidigt som jag läser ”Måste du gå?” ligger Mara Lees roman ”Salome” i min bokhög, och jag fnissar åt hur hon beskriver en av tonårspojkarna i den som ”söt som en monchichi”, en beskrivning som lika gärna hade kunnat gälla Harold Pinter såsom han ser ut på omslaget, där han svartkrullig står intill sin Lady Antonia. Vad såg hon i honom?

Den frågan har sysselsatt många hjärnor, ty deras förhållande skapade en skandal i England, när adelsdottern Antonia Fraser länkades samman med den arbetarklassiga bråkmakaren Harold Pinter. I boken nyanserar Fraser denna klass-clash, och hon har en poäng i att de, vid denna tidpunkt i livet, var mer jämbördiga, även om hennes senare beskrivning av deras bohemliv på lyxhotell är skrattretande.

Hon nyanserar mycket, Lady Antonia, och hela ”Måste du gå?” kan läsas som en korrigering av mediebilden av deras förhållande: Han den bullriga pjäsförfattaren, ilsken som ett bi, och hon som den överslätande mildhetsgudinnan. Boken är inte en hagiografi, även de svarta nyanserna används, så det är inte otroligt att det bara handlar om förskönande när hon beskriver honom som mer balanserad i hemmet, ”hemängel, gatutyrann”. Han strör ömma ord över henne, inte minst i dikter (Pinter såg sig själv mer som poet än pjäsförfattare, men utan pjäserna hade han inte fått Nobelpriset, om man säger så). Pinter må ha sett livet i svart, varit en kolerisk debattör, en bubblande vredesvulkan, men i närvaron av Antonia Fraser sänker sig ett lugnande ljus över honom.

Trots att hon är en etablerad författare själv, värjer sig Antonia Fraser från att förstärka sin roll i hans skapande, där hon mer spelar rollen av barnmorska till de verk som han på egen hand parat ihop och befruktat; intrycket är att hon snarare tonar ner sin roll, måhända medveten om hur det litterära etablissemanget sliter i stycken författarfruar som accentuerar sin del i skapandet.

Början, när allt är nytt och osäkert, och slutet, när Harold Pinter blir svårt sjuk, är bokens bästa delar, och åren av lycka däremellan är tamare. Jag ska inte ge mig in i diskussionen om kvaliteten på Pinters senare, mer politiskt färgade verk. Antonia Fraser fokuserar istället på hur människan Harold Pinter, om människan nu kan separeras från författaren, möter döden. Starkt och värdigt. Deras kärlek överlevde livets hårda prov.

Skvallervargarna har ylat om för lite intima inblickar, men bokens sista rader är så nära livet blir, även om det inte rör sig om den sortens närhet som önskas – livet blir inte så mycket mer intimt än dödsögonblicket. ”Jag lutade mig framåt och kände ingen andedräkt. Han var vit och död. Jag satt där en stund. Så kysste jag honom. Hans älskade kropp var redan sval. Måste du gå? Ja, det var dags. Innan jag gick ut efter ännu en kyss, den sista, sa jag: ’Dyre prins, god natt! Må änglaskaror sjunga dig till ro.’”

Mer läsning

Annons