Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnor som brinner

/

Annons

Det finns, hävdar Ami Lönnroth, en kvinnolinje i svensk journalistik och den handlar om det socialt engagerade reportaget. Om texter som tar ställning och brinner för något.

Det betyder inte att alla kvinnliga journalister följer den linjen, eller att inga män skulle brinna för det som de skriver om. Utan det här handlar om en speciell tradition som förvaltats och utvecklats företrädesvis av kvinnor.

I antologin ”Empati och engagemang” har Lönnroth samlat texter om och av en rad kvinnliga journalister. Den delar sig i två. I första delen berättare forskare och författare om några banbrytande kvinnliga journalister, från Wendela Hebbe till Elin Wägner. I andra delen berättar ett antal nu verksamma kvinnliga journalister om sina erfarenheter i det här yrket.

Det är spännande läsning, och den historiska färden ger viktiga och kritiska synpunkter på hur journalistiken har utvecklats (inte alltid till det bättre). Undan för undan har det engagerade reportaget där reportern tar ställning – inte genom att skriva i jag-form utan genom att gestalta en verklighet så att den blir gripbar för läsaren – nästan trängts bort ur dagspressen och ersatts av förment objektiva redogörelser för sakernas tillstånd, gärna hopkopplade med utlåtanden av experter.

De här förändringarna har komplicerade orsaker som har mindre med manligt–kvinnligt att göra än med medieexplosionen. Möjligen också med en professionalisering av yrket som kom med journalistutbildningen på sextiotalet. Den kan ha bidragit till en likriktning. Å andra sidan öppnade utbildningen på allvar dörrarna för kvinnors inträde i journalistiken.

Men hela tiden har den engagerade journalistiken funnits som en gren i detta brokiga yrke. Visserligen inte alltid lika populär (bland tidningschefer) men dock levande och framsipprande på sina håll i medierna.

Man kan se det i Kerstin Vinterheds berättelse om sina många år på Dagens Nyheter. Hur hon tidigt lyfte fram människor från ”samhällets skuggsida” och hur hon senare använde dessa erfarenheter i egen forskning. Hur hon hamnade i skottgluggen för många av sina sociala reportage och hur hon till slut tvingades sluta skriva om de sociala frågorna eftersom hon ansågs för partisk.

Samma brinnande engagemang fanns hos Marianne Fredriksson (sedermera mer känd som författare) när hon startade Idag-sidan på Svenska Dagbladet. Den sidan har blivit legendarisk och flera av dem som arbetade där, Ami Lönnroth och Ann Lagerström, vittnar om det öppna klimatet och goda samtalet i den lilla Idag-redaktionen.

Engagemang fanns också hos journalisterna bakom Radio Ellen och freja!, två radioprogram som envist och roligt arbetade med genusfrågorna (kvinnofrågor). Genom feministiska glasögon såg de världen på nytt, såg orättvisor som det sällan talas om, lyssnade på kvinnor som sällan kommer till tals.

Det blev många spännande, rörande, upprörande och roliga program – jag vet, för jag brukade lyssna.

En oväntad fördel hade programmen i att inte vara producerade i Stockholm: det blir lätt självgod ankdamm över Stockholmsreportage och -debatter.

Länge hade de här programmen stöd i radioledningen. Men så kom nya kvastar och sopade bort dem. Skandal, anser Katarina Mazetti och jag håller helt med henne.

Problemet är att uttalat feministiskt eller kvinnoperspektiv har väldigt låg status i journalistik som överallt annars. Anne Jalakas skriver insiktsfullt om detta. När hon jobbade på tidningen Arbetet fick hon en egen sida som skulle innehålla nyheter om kvinnor. Hon tvekade inför uppdraget. Dels kändes det inte riktigt seriöst, dels oroade hon sig för att ”förlora i status” på redaktionen.

Hon hade rätt, skulle det visa sig. Arbetet med sidan gjorde henne därtill förfärat medveten om hur kvinnors erfarenheter konsekvent nedvärderas. Men i gengäld vann hon läsarkontakter, kunskaper och insikter som hon fortsätter att använda i sitt journalistiska arbete.

Ann Lagerström lyfter i en artikel statuskavajen av mediechefen och hittar under den samma rädda och osäkra figur som alla vi andra. Faktum är att mediechefer sällan tycks veta vad de sysslar med, alltså vari uppdraget egentligen består, vilka mål de har för verksamheten och hur de ska nå dit de vill.

Helle Klein och Lisbeth Gustafsson talar om behovet av äkta dialog och mänskliga möten. Och Ulrika Knutson skriver självironiskt, lärt och roligt om sina yrkeserfarenheter.

Och alltihop kan de om de vill luta sig mot förmödrar som också finns presenterade i boken, Wendela Hebbe (tidig föregångare på Aftonbladet), Gerda Marcus (”den stora tiggerskan” på Svenska Dagbladet), Hilda Sachs, Thea Oljelund, Barbro Alving (hennes ”Dagbok från Berlinolympiaden 1936” har kommit ut på nytt – läs den!), Ester Blenda Nordström, Elin Wägner med flera.

Traditionen är både stolt och rik. Bra att se, gott att läsa.

n

Mer läsning

Annons