Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lågmäld komik med mörka undertoner

/

De flesta uppväxtskildringar handlar om att ifrågasätta vuxenvärlden och att söka sig en egen väg. Så långt är Henrik Petterssons debutroman ”Jehåvasjäveln” inget undantag. Skillnaden är bara att i den värld huvudpersonen Jens vuxit upp accepteras inte någon ungdomsrevolt.

Annons

Som född in i Jehovas vittnen anses han haft ”turen” att födas rakt in i Sanningen. Alla svar finns redan. Lyckan och meningen med tillvaron likaså. Men så fort Jens lämnar församlingens trygga rum, upptäcker han sig stå utanför.

Plöstligt gäller helt andra regler än de han är van vid och han blir ”jehåvaset” – på gården utanför hyreshuset där han bor och i skolan. Att förstå hur tillvaron härute fungerar är inte alldeles enkelt för Jens. Snart antar han att allt som är tillåtet för de andra barnen är förbjudet för honom. När man ska ha brandövning i skolan och alla rusar ut sitter han ensam kvar. När läraren kommer tillbaka och undrar varför svarar han. ”Jag är ett Jehovas vittne”. En tragikomisk bild av Jens ofrivilliga utanförskap.

Handlingen löper efter två tidsplan. Det förflutna närmar sig sakta romanens nu. Att det förflutna, med tvivel och irritation över inskränktheten i församlingen, sakta hinner ikapp Jens är också vad som händer i boken. Kärleken till flickvännen Emma, som tidigare än han börjar utmana församlingen, skapar problem. Gång på gång blir han förhörd av ”de äldste” om Emmas åsikter och så småningom också om sina egna. Hans tvivel växer sig allt starkare.

Författaren tecknar en mörk bild av en rörelse, som i sin tvärsäkerhet över hur ”sanningen” ser ut, inte drar sig för att skapa angiverisystem, avfärda alla frågor och vända ryggen åt medlemmar som uteslutits. Till slut får Jens själv erfara hur grymma de här mekanismerna kan vara.

Författaren har vuxit upp inom Jehovas vittnen och det känns verkligen att han kan det han skriver om. Men romanen blir lite för metodisk i sin kritik av rörelsen, hur väl befogad den sen än är. Svagheter och brister i församlingens lära prickas av en efter en, ofta utifrån att huvudpersonerna får framföra sin kritik och sina tankar.

Att slutet innehåller en tragedi mycket byggd runt det faktum att Jehovas vittnen inte är tillåtna att ta emot blod känns lite för förutsägbart. Däremot visar Pettersson talang för lågmäld komik med mörka undertoner. Det får berättelsen att hålla sig på rätt köl även om den ibland kränger.

Mer läsning

Annons