Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lär dig älska Alice Munro

/
  • Älskansvärd berättare. Att läsa Nobelpriskandidaten Alice Munros noveller vidgar horisonten.

En bild. Fjortonårig flicka får extraknäck som kalkonurplockare inför julen, och ägnar dagarna åt att ta ur den ena inälvan efter den andra ur fågelkroppen: muskelmage, hjärta, gallblåsa, testiklar.

Annons

En annan bild. En annan ung flicka har draperat sig i återstoderna av en smaragdgrön damastgardin, hennes syster är insvept i gulnad spets och tillsammans ligger de utsträckta i solstolar på flaket till en pickup, på väg till fest.

En tredje bild. En man kommer gående över fälten med en drunknad pojke i famnen, det döda barnet är täckt av lera och löv.

Det är inte minst såhär de sätter sig, Alice Munros noveller, som skarpa minnesbilder på näthinnan.

Munro har näsa för vilka detaljer som är avgörande för att de stora scenerierna – ofta den kanadensiska landsbygden – ska göras levande för läsaren. Hennes novellistik har tydliga filmiska drag, och ”The bear came over the mountain” har också blivit film i Sarah Polleys regi. Fler av hennes berättelser skulle göra sig utmärkt på vita duken.

Efter att hon tidigare i år tilldelats det prestigefyllda Man Booker International Prize, seglade Alice Munro upp som en av de kandidater till Nobelpriset som åtminstone svenska kulturredaktörer och skribenter både tippade och hoppades mycket på.

Glädjande nog sammanfaller detta med bokförlaget Atlas nysatsning på Munros författarskap; i somras kom novellsamlingen ”Kärlek vänskap hat” i pocketutgåva och till våren kommer Munros senaste bok, ”För mycket lycka” (den ges för övrigt ut på originalspråk nu i november för den som är otålig).

Men innan dess kommer nu ”Nära hem”, ett urval på tolv noveller som är plockade från fyra av Munros tidigare böcker. Det är förtjänstfullt att när man väljer att introducera ett författarskap på nytt, också välja ut de texter som kan anses vara de starkaste.

”Nära hem” är en knappt fyrahundra sidor tjock skara texter som inte har ett dött ögonblick, som inte har någon av de där lite svagare texterna som annars tycks oundvikliga i novellsamlingar.

Munros berättelser har ett tilltal som gör att de kommer väldigt nära sin läsare, inte för att de är intimt pladdrande utan snarare för att de är som ett samtal där läsaren förväntas vara så förtrogen med storyn att hon hänger med i de ofta ganska abrupta vändningarna.

Ibland gör det mig förbryllad, som om Munro skrev utifrån den – felaktiga! – uppfattningen att jag redan känner de här karaktärerna, vet varför de gör som de gör.

Men det dröjer inte länge förrän den metoden har mig i sitt grepp.

När Alice Munro håller i pennan kastar hon ljuset över så att saker blir belysta som tidigare legat i skugga. Det är vardagsdramatik (för Munros noveller handlar oftast om väldigt vardagliga saker) iklädd en helt ny språkdräkt.

Munro behöver inte ta till några stora åthävor för att behålla berättelsens nerv. Det ödesmättande finns också i katastroferna som aldrig inträffade, som i ”Miles City, Montana” där Munro suggestivt bygger upp stämningen i riktning mot det värsta tänkbara, bara för att sedan vända historien.

Det är egentligen bara ”Utbrott” som är makaber på riktigt, och ändå är stämningen i varje novell lika förtätad som i vilken thriller som helst.

Stilistiskt är Munro en virtuos, ofta jämförd med landsmaninnan Margaret Atwood, men för snarare tankarna till en annat av de stora nordamerikanska namnen – Joan Didion. Men Munros texter har tydligare drag av episkt berättande (novellerna framstår alla som mer som romaner), och en mer realistisk förankring än den lite eteriska Didion.

Didion är för övrigt en annan författare som Atlas valt att satsa på de senaste åren, och vars sorgebok ”Ett år av magiskt tänkande” blev en succé för förlaget. Det finns alla skäl att tro att framgången kan upprepas med Munro, vars oklanderliga prosa är skickligt överförd till svenska av Karin Benecke.

”Nära hem” skapar igenkänning av det slaget som man önskar av bra litteratur. Inte som ett bekräftande av ens egen begränsade världsbild, istället kommer hon åt det som ligger oartikulerat i det inre och skvalpar.

Hon förmår förklara och beskriva det som man kanske inte visste att man känt och erfarit.

Världen blir både rikare och mer begriplig efter att man läst Alice Munro. Hon vidgar horisonten.

Mer läsning

Annons