Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läs Chrispinsson med kritiska ögon

/

Under slutet av 1600-talet var Östersjön nästan ett svenskt innanhav. Sverige besatt hela östra stranden ner till Riga och därefter spridda besittningar i dagens Polen och Tyskland.

Annons

Det här innebar att flera av rikets viktigaste städer låg utanför det moderna Sveriges gränser: Narva, Riga, Viborg, Åbo med flera.

Här var majoriteten av befolkningen inte svenskspråkig, men överallt fanns det enklaver av svenskar. Vissa områden hade de flyttat till som en följd av svenskt maktövertagande, i andra hade det bott svenskar långt tidigare. Om dessa människors och områdens historia har journalisten John Chrispinsson skrivit en omfångsrik och läsvärd bok med titeln ”Den glömda historien – om svenska öden och äventyr i österled under 1000 år”.

Det är en spännande och lärorik berättelse – eller egentligen flera berättelser, för boken är indelad i olika kapitel som behandlar olika delar av väldet. Att områdena har varit svenska och att det har bott människor av olika etniciteter här är känt för den historiskt bevandrade, men hur livet tedde sig är mindre bekant. Man slås av hur våldsam historien var. Det är en ganska otrevlig historia som beskrivs: röd och vit terror under det tidiga 1900-talets olika inbördeskrig, svenska trakasserier av ortodoxa ingermanländare under stormaktstiden, lettiska pogromer mot tyskar i slutet av 1800-talet, ryska övergrepp mot civilbefolkningen i Finland och Baltikum under Stora nordiska kriget och så vidare. Kanske är det en effekt av att flera av områdena under långa tider har varit gränstrakter, men det är ingen upplyftande läsning.

”Den glömda historien” är lärd och välskriven och därför som sagt mycket läsvärd. Samtidigt ställer jag mig frågande till de ideologiska tendenserna i boken. Till att börja med finns här en underförstådd, men stark antikommunism. Delvis är den förståelig, med tanke på alla övergrepp Sovjetregimen gjort sig skyldig till i exempelvis Baltikum under 1900-talet. Att inte ta upp dem hade varit historieförfalskning. Men Chrispinssons bok har som sagt fler skurkar och i inget annat fall tycks det vara lika viktigt att understryka deras ideologiska tillhörighet. Det är alltid ”kommunisterna” som rövar, bränner, mördar och deporterar, aldrig ”Sovjet-unionen”. I gengäld sägs det till exempel aldrig att det var ”lutheranerna” som låg bakom den hårda behandlingen av avvikare under svenskperioden eller att det var ”nationalisterna” som utförde lynchningarna av tyskar, trots att det är lika sant.

Detta ger intrycket av att Chrispinsson vill påverka utan att argumentera, vilket inte är särskilt hederligt. Riktigt tydligt blir det i efterordet, där han jämställer de nazistiska och kommunistiska framtidsvisionerna med varandra. Visserligen preciserar han inte vad han menar, men det verkar som att det klasslösa samhället för honom är något lika obehagligt som folkmord. Det får man givetvis tycka, men någon form av motivering hade varit välkommen.

Än mer anmärkningsvärd är beskrivningen av hur estlandssvenskarna evakuerades till Sverige vid andra världskrigets slut. Denna historia är bokens mest spännande, en riktig sidvändare där hjälporganisationer och svenska myndigheter kämpade mot klockan och nazistisk byråkrati för att hinna evakuera flyktingar innan Röda armén återtog Estland från tyskarna. Man fruktade med rätta den behandling många estländare skulle få av erövrarna. Det märkliga är att såväl samtidens aktörer som Chrispinsson själv tycks ta för givet att det var just de svenskspråkiga som skulle räddas. De var ättlingar till familjer som hade bott i den estländska skärgården längre tillbaka än vad historien kan redovisa, åtminstone sedan vikingatiden. Ur medborgarhänseende var de alltså inte mer svenska än sina estniskspråkiga grannar.

Vilka som fick komma till tryggheten i Sverige bestämdes alltså inte främst av skyddsbehov eller familjeanknytning utan av etnisk tillhörighet. Personligen finner jag detta stötande, en närmast rasistisk princip som faktiskt påminner om hur den samtida nazistiska regimen betraktade tyskhet. Att Chrispinsson inte kommenterar denna flyktingpolitik utan tycks mena att den var helt i sin ordning skapar en sur eftersmak till en bok som annars har många kvaliteter.

Det finns alltså goda skäl att läsa ”Den glömda historien”. Ingen kan ta ifrån författaren äran av en viktig insats för kunskapen om vår närmiljös historia, och av att dessutom ha utfört uppdraget väl.

Men läs boken med kritiska ögon.

Henrik Ågren

Mer läsning

Annons