Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lika mästerlig som alltid

/

Trettioårige rikemanssonen Kemal ser sig som lyckan själv. På väg att ta över faderns framgångsrika textilföretag. Snart giftermål med skönheten Sibel, ett utmärkt parti: också hon tillhör Istanbuls överklass. Dessutom har han redan den lyx som normalt enbart begåvas medelålders män: en passionerad älskarinna, den avlägsna, fattiga släktingen Füsun som han förlustar sig med varje eftermiddag klockan 2.

Annons

 

Livet kunde inte vara lyckligare, åtminstone i Kemals egna ögon, när hans livshistoria rullas upp i Orhan Pamuks nya roman Oskuldens museum, den första efter hans nobelpris 2006.

 

Den som irriteras av Kemals självcentrerade hyckleri bör tänka på att romanen utspelar sig i Turkiet 1975, i det slags mentala brott mellan tradition och modernitet, som Pamuk dessutom ofta gestaltat i sina romaner.

Länge är den bortskämde Kemal påfrestande i sitt självgoda hyckleri och ogenerade dubbelspel, men snart tar romanen en annan vändning. På Kemals storslagna förlovningsfest – ett av romanens i särklass mest fascinerande kapitel – är också Füsun inbjuden men Kemal vet inte att det är sista gången han kommer att få se henne.

Vad som inletts som lekfullt och lättsamt, kärleksfullt köttsligt, utvecklas för Kemal till sin absoluta motsats: självförintande saknad, total besatthet, destruktiv svartsjuka. Resten av hans liv, och romanen, handlar om Füsuns nej och försvinnande.

 

Oskuldens museum är en kärleksroman i tragikens tecken men också en roman om en tid och ett samhälle i förvandling.

Pamuks ofta metalitterära lekar är nedtonande, även om en tjugotreårig författare in spe faktiskt är inbjuden på Kemals förlovningsfest, som också klumpigt dansar med Füsun. Just det: Orhan Pamuk själv. Så småningom förstår läsaren att romanen faktiskt skrivits av Pamuk själv, på Kemals begäran. Som en hyllning till Kemals och Füsuns unika kärlekshistoria.

 

Den frustrerade Kemal samlar dessutom saker som påminner honom om Füsun. En odiskad kopp som hon druckit ur, ett örhänge, och 4 213 av Füsuns cigarettfimpar som hon ”haft mellan sina ljuva läppar, som varit inne i hennes mun, fuktats av hennes tunga och färgats läckert röda av det läppstift hon hade på sig…” Kemal samlar alla, mer eller mindre bisarra spår av Füsun, för ett planerat Oskuldens museum där tingen ska vittna om Füsuns magi.

Kemals ser sig själv inte som tragisk utan snarast som gudabenådad. Utifrån hans obekymrade societetsbakgrund framstår den genuina kärleken, och rentav mer den smärtsamma saknaden, som en gåva, en unik möjlighet att komma nära, verkligen uppleva livets essens. Medan så många av hans vänner fortsätter att leva som zombies, fjärran tillvarons kärna.

 

Orhan Pamuk är, som alltid, en mästerlig berättare. Trots dryga femhundra boksidor skriver han avspänt och lödigt, säker på styrkan in hans berättelse och sin rika, förunderligt självklara prosa. Och läsaren kan inte annat än följa honom under denna svindlande lovsång till kärleken och minnet.

Redan dagen efter Nobelpriset uttryckte Orhan Pamuk oro: att priset skulle bli den dödskyss som så många tidigare författare vittnat om.

"Oskuldens museum" är ett visserligen ett slags kyss, samtidigt ett suveränt motbevis på dödskyssen.

 

Mer läsning

Annons