Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litet för litet

Ida Lindes ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” innehåller två texter. I ”Sonja” skildrar en tävlingsryttare sin djupa frustration över att den suveräna hopphästen Sonja Sacre Cëur totalvägrat inför ett hinder.

Annons

Hon söker hjälp av en hästhoppsguru Kristina, och de svar hon får utgörs överraskande nog av rena citat från självaste drottning Kristina.

Den andra och längre historien heter ”Larsson”, och här berättas i stället om en flicka och hennes morfar, ett fint och nära förhållande i en konkret och vackert gestaltad lantlig miljö.

Speglar texterna varandra på något sätt och är de tänkta att flyta samman till en roman? Det finns tecken som tyder på det, men de är för få, jag får inte ihop dem. Men man kan ju läsa dem som två helt separata långnoveller eller allra helst som två prosapoetiska berättelser, där tätt gestaltade korta prosapoem ställts samman; ett kapitel utgör ofta bara en tredjedels sida.

Ett av dessa kapitel kan till exempel bara bestå av en uppräkning av spännande skalbaggsnamn, underförstått något som morfadern lärt den lilla flickan. Det är ofta just så konkret, doft- och färgrikt, och de många snabbinteriörerna ur flickans och morfaderns tillvaro tillsammans känns levande.

Svårare har jag att ta till mig hästhoppsfrustrationen, vilket kanske beror på mitt svala förhållande till hästproblem. Jag förstår förstås, att det är en viktig angelägenhet för tävlingsryttare, men författaren klarar inte av att frammana allmängiltigheten, även om hon gör sina prosapoetiska ansträngningar.

Som helhet har hon inte spänt bågen hårt nog. ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” är visserligen en bok jag läser med sympati – det lyser verkligen om flera av de små prosapoemen om flickan och morfadern – men det är i slutändan ändå litet för litet och för försiktigt.

Mer läsning

Annons