Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lycka är mera Ström

/

Annons

Öppet, mörkt vatten mellan vintervita stränder möter den som tar Eva Ströms roman i handen. Över vattnet svävar titeln i solgult: ”Den flödande lyckan”. Är en grå fond bästa grunden för lycka?

Romanens jag samtalar med Anders Bruhn, som varnar henne för att bara skriva om livets skuggsidor. Melankoli smittar! Förstår du inte, säger han, vilket ansvar du har när du sprider dessa svarta tistelfjun, som kan fastna i ömtåliga själar.

Ändå är Anders själv deprimerad och träffar sällan sin lilla dotter, hans lägenhet är kal. Romanen utspelas i lilla Åhus på skånska östkusten (inte långt ifrån Kristianstad där Eva Ström själv bor).

Anders fru bär på en mörk historia. Vid bombningen av Rotterdam 1940 dog Monicas mormor och mosterns familj med ”allt som rymdes i deras hjärnor av minnen och böjningsmönster av engelska, franska och flamländska verb”. Efter kriget mötte Anders Monica i Anne Franks museum, där Monica arbetade med att visa den judiska familjens trånga gömställe.

Som med ett preludium inleder Eva Ström med att skildra en annan förstörelse. En skånsk frikyrka rivs, så att väggmålningar med Maria och Jesusbarnet blottas och blir till grus, Berättaren tänker på hur barndomens tankevärld krossats, liksom de grekiska och nordiska sagorna bleknar när man blir vuxen.

För att påminna om sångens kraft, lägger hon in poesirader här och var på sidorna, egna ord och lånade. Smaka på dessa ord från sidan om Monicas studier i svenska språket: ”silverskål, silvernål, silverfågel, fågelskål”!

I sjukhusmiljöer möter romanfigurerna nedbrytning, både död och obduktioner, men också ohejdbar lust och förlossning: ”Värken vräkte sig över henne, som om någon vräkte sig över en stor orgel som spelade i alla register, ett värkdån, ett världsdån, där hela Monicakroppen var resonansrummet dit vågorna nådde ut i alla hörn, till minsta skrymsle, lägsta valv, blodkärl.”

Romanens höjdpunkt är dock mannens lycka efter förlossningen. Anders vill ropa: Gud finns! Minnet av barnets första leende får honom senare att resa sig och ta ansvar för relationen till barnet. Ström lyckas med det svåra att skriva om lycka, men det är naturligt nog korta avsnitt.

Hon återbrukar sina motiv. Anne Frank, skelettet, madonnan, jakobsbrottningen, tvivlet. Som i ”Samtal med en daimon” (1986) är romanens samtal egentligen en inre dialog, som man växer av att få vara med i.

Om Eva Ströms debutbok 1997 skrev Erik Beckman att hon bör skriva mycket mycket mer. Mycket mycket sant.

Mer läsning

Annons