Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckans litteratur

/

Annons

En lätt gåtfull litteraturälskande bohem i Sara Mannheimers roman ”Handlingen” säger på ett ställe, att ”det finns ingenting i en sammanfattning som gör litteraturen rättvisa. Det är, skulle jag vilja säga, bara texter som inte går att sammanfatta som egentligen är värda att läsas.”

Det är en träffande anmärkning, som i synnerhet gäller Sara Mannheimers egna romaner, i lika hög grad för den mångprisade debuten ”Reglerna” som för den nya romanen. Sara Mannheimer formar sitt berättande på ett så ovanligt för att inte säga unikt sätt, att ett aldrig så gott referat av romanen ändå skulle leda läsaren fel.

Med den reservationen går i alla fall att säga, att jag-berättaren i ”Handlingen” är en ung, ambitiös men på många sätt osäker kvinna, som har oerhört höga tankar om litteraturen, en värld som hon drömmer om att ta sig in i. Till sin glädje har hon nu flyttat in i ”ett Hem”, en fast värld, som innehåller ett ”Mellanrum”, ”Lagrutan” (där man utför tryggt vardagliga ting, som att laga saker) samt det finaste av allt ”Rummet med Ryggarna”, biblioteket.

Så vitt man kan förstå är det hennes man eller sambo Máram – en medvetet diffus gestalt – som givit henne de här förutsättningarna. Nu ska hon börja att söka sig in bland de där ryggarna och finna litteraturen.

Vad kan vara naturligare än att börja med en bok som heter ”Litteraturens nollpunkt”. Det gör hon och följer plikttroget denna Roland Barthes´ allt annat än nybörjarlämpade essä från början till slut. Det blir en prosapoetisk vandring, som alltså inte går att referera, bara ta till sig, och det gör man mer än gärna.

Sara Mannheimer hittar alldeles egna former för att gestalta hur litteraturen verkar, hur den griper in i livet och bildar livsinnehåll hos den som förmår ta in och ta till sig de världar, som där öppnar sig. Hennes yttre liv bryter naturligtvis in i denna inre värld, och mest drabbas hon av ett missfall. Det leder henne till att själv börja tänka ”litterärt”, skapa sig en fantasi om barnet Sophia, som hon mer och mer detaljerat börjar föreställa sig. Det är mycket vackert fångat, och väl att märka betyder Sophia vishet; Sara Mannheimer har de högsta tankar om vad ett litterärt förhållningssätt till världen innebär.

Det är subtila sammanhang Sara Mannheimer försöker sätta ord på, och lyckas. Den unga kvinnan blir – liksom läsaren – intagen också av en underbar dikt av Inger Christensen, och man känner inombords hur den dikten får henne att lyfta. Det här är en djupt originell resa in i litteraturen, som man blir lycklig av att följa med på.

Lennart Bromander

Mer läsning

Annons