Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Makabert och rått

/

Annons

Egentligen är det underligt att en bok som är 1900-talets tredje bästa roman, enligt New York Times gedigna enkätundersökning bland författare och förläggare, först nu översatts till svenska. Cormac McCarthy har vi framförallt lärt känna via ”No Country For Old Men” och ”Vägen”, båda romanerna har filmatiserats. ”Blodets Meridian” publicerades redan 1985 och i 25 år har Sverige alltså fått vänta på översättningen.

Där det publicerats hundratals westernböcker om guldrushens era, 1849 och några år framåt, väljer McCarthy att under samma tidsperiod berätta en helt annan historia. Huvudpersonen Ynglingen, aldrig kallad vid namn, rymmer hemifrån och sluter upp med ett gäng skalpjägare i gränstrakterna mellan Texas och Mexiko. De får bra betalt av mexikanska regeringen för varje indianskalp de plockar. Till en början är moralen fastspikad, men i följet finns Domare Holden; en stor man utan ett enda hårstrå på sin kropp, som talar en rad språk flytande, är extremt kunnig i vetenskap och en fantastisk dans- och fiolman. Denne sofistikerade djävul leder gruppen mot grymmare och grymmare dåd i den mexikanska öknen. Indianer, mexikanska bönder, kvinnor, barn och till sist mexikanska regeringssoldater – ingen visas någon pardon.

”Kriget är Gud”. säger Domaren. Att tro att detta är en vanlig western är fel. McCarthys språk är korthugget och rappt i de extrema våldsskildringarna medan beskrivningarna av den gudsförgätna öknen är hallucinatoriskt poetiska. Under resans gång blir skalpjägarna mer och mer som djur, deras moraliska förfall är bortom all räddning. Det upptrappade meningslösa våldet trubbar av gruppen som undan för undan decimeras. Det gör man som läsare också – om det efter 300 sidor dyker upp någon som hänger uppochner i ett träd med de avskurna genitalierna i sin mun reagerar man inte längre, värre våld har förekommit tidigare.

Det vimlar av bibliska referenser och ”Blodets Meridian” skulle kunna jämföras med Dantes Inferno i sin solstekta svärta. Människans förmåga att använda instinktiv ondska. Mänsklighetens totala uppgivande av etik och moral. Djävulens övertalande lockelser. Många tolkningar kan sättas på McCarthys mångbottnade roman, en roman som för övrigt filmatiseras nu. Följer filmen boken troget kan det här vara något av det råaste som visats på vita duken.

Och där McCarthy varit koncis i våldsskildringarna är det vaga slutet, konfrontationen mellan Ynglingen och Domare Holden 25 år senare, ett under av suggestivitet, en helomvändning från makabra detaljer, en ridå som går ner innan den sista förklaringen hinner uppdagas. Det är mästerligt skrivet.

Mer läsning

Annons