Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man kan inte längre kalla henne svårläst

/

I sin förra diktsamling, ”Tal och regn” (2008), hittade Katarina Frostensen en ny poetisk guld­åder: det såväl konkretistiska som nyenkla 60-talets ordknåderi.

Annons

Visst har Frostenson alltid varit en mycket språkligt närsynt poet, men nu visade hon en enkelhet och lättsamhet som tidigare varit ovanlig i hennes dikter.

Den vackert utformade pärmen, med sin kvadratiska form och minimalistiska dekoration, signalerar att den nya diktsamlingen, ”Flodtid”, är en slags fortsättning. Och visst, här finns samma fixering vid ordens oväntade släktskap, och samma vridande och vändande på vardagliga fraser. Ibland kan denna poetiska aktivitet rent av eka av Sonja Åkesson: ”Tanken går till svenskans ljud: du är vad du äter / Att uttala äter är att bli stor och tom / ja gapet självt / se mig i ögonen när du säger: äta bör man –”.

Men den här gången drivs dikterna inte framåt av någon frisk och fläktande upptäckarglädje. Nu handlar det om livsnödvändig konfrontation. Språket främmandegörs och bryts ned, i ena stunden i ren ilska och i nästa vädjande:

”vill göra illa, säga ut ordet hårt / för att något ska ske / vad som helst”.

Bakgrunden till alltsammans är en stor sorg. Någon har dött, och skrivandet tycks för diktjaget fungera som, om inte ett bearbetande så helt enkelt ett rent överlevande. Språket och världen är ett, att skriva är att andas och som Frostenson uttrycker det i en hjärtskärande oneliner: ”andning, lilla vagn som för över hopplöshet”.

Men om skrivandet är en kamp mot hopplösheten så är det en hård kamp. Aldrig tidigare har Frostenson skrivit så desperat. Svart ironi avlöser uppgivenhet, som i nästa ögonblick spricker ut i våldsam attack. Den kan vara riktad såväl inåt, mot egen otillräcklighet (”trasakänslan av att vara usel / uselhet att inget känna”) som utåt, mot världen (”svin säger jag, svin rakt in i natten / vem det vara månde, svin / du ja alla ni svin”).

I sin negativitet, sitt rebelliska nej till de villkor som blivit henne givna, knyter Frostenson an till Gunnar Ekelöfs sataniska Non Serviam – jag tjänar icke. ”nej, nej, nej, jag är ett med ordet, sammanväxt”, skriver hon i dikten Journal svart. Men till skillnad från Ekelöfs nej är Frostensons inte uttryck för en principiell livshållning, ett självpåtaget utanförskap. Hennes nej är påtvingat av den plötsliga katastrofen. Döden.

Det är flodtid, tid att gråta. Men floden är inte endast tårar. Den är också pånyttfödelse. Något sveps bort och något annat tar vid. I en oväntad känsla av gemenskap föds ett hopp: ”plötslig glädje, obegriplig vanmaktskraft av tanken på / en lika sorg för alla // gråta och förlåta kroppen”.

Man brukar omnämna Katarina Frostenson som en av vårt lands mest svårlästa och teoretiskt tunga poeter. Efter ”Flodtid” kan man inte längre göra det. Sällan förut har hennes dikter kommunicerat så öppet och direkt. Här strömmar den rena existensen och dess villkor, jävliga och svåracceptabla, förbi, tillgänglig för var och en att dyka ner i.

Tim Andersson

Mer läsning

Annons