Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man skulle vilja tvinga Dr Phil att läsa denna bok

/

De sitter i psykakutens väntrum. De har olika bakgrund, men en sak gemensamt. Våldsam ångest. Det är i väntrummet som den självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” tar sin början.

Annons

Ann Heberlein, etikforskare, skribent och debattör, har valt en briljant titel. Den fångar helvetespardoxen som många svårt psykiskt sjuka kämpar med dagligen.

Heberlein har själv diagnosen bipolär 2, ofta kallad manodepressivitet. Sjukdomen är kronisk. De ofta drastiska svängningarna sliter på kropp och psyke. Heberlein skildrar hur vardag och yrkesliv påverkas av sjukdomen. Den tar snarast över hela livet. Handlingen utspelar sig under en hypoman period. Hon är hyperaktiv, presterar oerhört mycket, men mår allt annat än bra.

Tankar på självmord umgås hon med nästan dagligen. Är det meningsfullt att fortsätta om ångesten aldrig släpper? Hon har en sällsynt omtänksam man. Hon har tre barn som hon, naturligtvis, älskar över allt annat. Är man fri att välja döden eller har man en plikt mot de närmsta, rentav mot samhället och gud, att fortsätta?

Boken väcker mängder av fundamentala existentiella frågor. Det är mer än en självbiografisk berättelse. Långa partier är resonerande och har essäistisk karaktär. De spänner från gymnasistnivå – rent allmänt är boken ojämn – till det mer djuplodande. Heberlein refererar till de stora tänkarna, väger för och emot, men läsaren måste söka svaren själv.

Man skulle vilja tvinga femminuterspsykologen Dr Phil att läsa denna bok. Antagligen skulle den inte täppa till käften på honom, men kanske få honom att tänka till. Om Dr Phil saluför det sunda förnuftets banaliteter, så är Heberleins affärsidé att stick ut hakan och provocera.

Hennes bok är viktig. Löpsedlarnas samhällsfarliga dårar, är en försvinnande liten minoritet av alla psykiskt sjuka. Vem som helst kan drabbas. Men boken är problematiskt. Det är bra att psykisk sjukdom tas på allvar, att den gestaltas kraftfullt, men tonen är elitistisk och föraktfull.

I en paneldebatt, med hemlösa i publiken, framhåller hon att de måste ta ett eget ansvar. Det hävdar alltså en person, som måste vräka i sig mediciner för att hantera sitt liv. Det är en grotesk smaklöshet. Heberleins radikala syn på frihet är en lockande liberal saga. Men friheten har gränser, och olika personer är olika mycket fria.

Men den hypomane eller maniske upplever ofta andra som tröga idioter. Heberlein pendlar mellan bottenlöst självförakt och förakt för svaghet. Det allra mest anmärkningsvärda är slutet. Det må vara fiktivt, men är gränsöverskridande.

Heberlein ska begå självmord. Hon skriver brev till sönerna och köper en kanin till lilla dottern. I brevet till maken bifogar hon en mejladress, som också läsaren får tillgång till. Dit ska hon sända boken. Maken får även lösenordet, så att kan han läsa boken på internet.

Boken är spekulativ dels för att väcka debatt, dels för att tjäna pengar. Heberlein kommer att uppnå sina mål. Hon vet hur medierna fungerar. Debatten kommer att handla lite om fakta och fiktion, möjligen lite om förläggarens ansvar. Minns debatten om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”.

Det blir livat i finkulturens ankdamm, men låt oss hoppas att debatten i huvudsak kommer att handla om psykisk sjukdom och existentiella frågor. n

Mer läsning

Annons